I Claes Anderssons sista spellista kliver frejdigt fram och tillbaka
Claes Andersson gjorde ett urval ur sin digra produktion, blev inte klar innan döden hann ikapp. Men boken beskriver i stället något pågående, som jazz, till exempel. Foto: Meeri Utti.
Jag har all tid i världen. Egna favoriter
av Claes Andersson
Grafisk form: Anders Carpelan
Schildts & Söderströms, 2020
180 s.
Claes Andersson fick uppdraget att välja egna favoriter bland sina dikter, påbörjade arbetet med stor energi, men ett halvår senare avled han. De samlingar han gått igenom och gjort sina val i låg i en platskasse, hustrun gick igenom dem, och det som förelåg där fick bli urvalet.
Det betyder att volymen, som heter ”Jag har all tid i världen. Egna favoriter”, blev utan en viss typ av redigering, en diskussion om tematik och kronologi som man kan föreställa sig skulle ha ägt rum. I en anmärkning strax före innehållsförteckningen sägs också att dikterna presenteras i den ordning som Andersson valt dem.
Att det blev liksom oavslutat, fortgående, fångat mitt i språnget, blir också volymens styrka, något som ger dikterna extra skruv och schwung.
Tiden blir inte kronologiskt hanterad utan dikterna kliver frejdigt fram och tillbaka, ibland råkar övergångarna bindas ihop av ett förbiilande motiv eller ett gemensamt ordval, men ofta verkar det tillfälligt. Så här blev det.
Och det passar väl ihop med Anderssons konstnärliga attack, som också i poesin har drag av jazzpianistens.
Det betyder att man fyller upp det ofta slappt använda ordet ”närvaro” med det som krävs: uppmärksamhet, rörlighet, humor, sarkasm, trots. Plus en vetskap om att stycket ska ta slut nångång.
Hur fraser och motiv tas upp och om och varieras hos Andersson kommer att bli objekt för studier och forskning i framtiden, men nu har vi boken här och kan ta den som en föreställning, en sista spelning, återkallad varje gång vi läser den.
Den börjar med tre dikter ur ”Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider” (1970).
En av dem är ”Etyd för sommarvind”, vars älsklighet har haft lite olika nyanser genom åren beroende på vem som läst den, men den får komma på andra plats, för den allra första handlar bryskt om marknaden, kapitalismen.
”Kapitalismen molekyliserar oss”, börjar den. Och den slutar: ”Vi är inte lyckliga / Skuldmedvetandet klibbar vid allt vi berör / Vi är inte solidariska / Ingen älskar oss / Vi hatar oss själva / Vi hatar alla de andra.”
Andersson skriver inte just om kärlek och hat, han använder verben.
Då slipper man också alla slirande abstraktioner, och då kan man inte dra sig in ett avskilt bås där ”ansvar” är ett ord som inget betyder. Man kan ju själv vara subjektet. Man är själv subjektet.
Efter den här rivstarten kan man höra hans återkommande motiv som melodislingor: förälskelsen och staden kommer först.
De är intressanta för att de öppnar portar på vidgavel, förälskelsen tillför en galet uppskruvad uppmärksamhet och en sinnlighetens översvämning, staden är samhället, inkluderande och överraskande, otillgänglig och hemtlighetsfull också.
”Staden heter Helsingfors” heter en av de äldre samlingarna, och för poeten är det den adressen som gäller, men för dikten är det en allmännare: ”Jag älskar staden som en dikt / befolkad av människor i olika färger/ en asfaltäng i gult och svart och vitt / Min dikt är öppen som ett torg”.
Anderssons dikter har (nästan) alltid en inbyggd samhällelig, politisk dimension.
Den noterar sin samtid och hur människor kan leva i den – de som stöts ut noteras också.
De är alla våra rumskamrater antingen vi vill det eller inte. En samling från 1970-talet hette så, ”Rumskamrater”.
Titeldikten i den är en uppräkning av alla som är intagna på avdelning. Den repetitiva ingnuggande metoden eller de euforiska omtagningarna och variationerna har med tiden blivit ett särmärke.
Någon gång har man tyckt att det blivit lite för mycket av det goda – så icke här.
Det beror också på att det omväxlande tidsperspektivet ger så mycket mer. En pockande ung röst står i dialog med en äldre mer luttrad, mer avslappnad.
Men inuti flera av de senare dikterna talar också en röst som ömsom är vuxen eller gammal ömsom ung eller barn.
Diktsviten ”(min pappa, i åtta delar)” ur samlingen ”En morgon vid havet” (2015) finns förstås med här.
Den bär en erfarenhet som är nationell, den att växa upp med en far med krigserfarenheter och hur de får konsekvenser för relationen till barnen.
Att formulera det och på något plan komma till rätta med det är stort och viktigt: ”Hans frånvaro, hans krig är kvar i mig / Hans tyngd, hans vrede, värmen och hans kärlek / är kvar i mig.”
Men om man redan har många samlingar av Claes Andersson, tillexempel något av de urval som redan kommit ut, varför ska man ha ”Jag har all tid i världen”?
Titeln valdes av hans hustru Katriina Kuusi, för att det var just den diktfrasen som dök upp vid det slutliga avskedet. Den beskriver ett ögonblick av häftig lycka, följt av en upphöjd medvetenhet om vad som ska komma …
Det kan litet likna – fast i existentiella termer – känslan av att ta en examen.
Och många unga kanske får just den här boken nu i examenspresent. Oberoende av ålder kan man känna att man möter en bundsförvant (till exempel därför ska man ha boken).
Anderssons dikter vet mycket om svåra saker, orättvisor, ångest, sjukdom, utanförskap, och hanterar dem utan att kladda ner en med svepande välmening, men också utan att lämna läsaren i sticket med en tondöv kaxighet. Tondövhet finns inte hos Andersson.
Men där finns plats för lycka, den kan dyka upp plötsligt i tid och rum. Som nu när vi läser dikten om ungdom och förälskelse och hur vi ”springer in i junis gröna tunnel …”.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.