Åbobo: Enastående att få vara en av de första kvinnoprästerna!
Vårljus i rummet. Anneli Rantalaiho bor i ett trähus i stadsdelen Raunistula. Den sjätte mars 1988 var hon en av de första kvinnorna som prästvigdes i Finland. I dag är hon pensionär. Foto: Annina Suominen
Det var en nervös, men lycklig Anneli Rantalaiho som stegade up mot altaret i Åbo domkyrka för trettio år sedan.
Dagen till ära var hon klädd i rött eftersom hon visste att hon som präst inte skulle komma att bära den färgen ofta i kyrkan.
– Men det är min favoritfärg, så jag passade på, denna gång, säger hon.
Rantalaiho var den sjätte i raden av de 19 första kvinnorna som prästvigdes i Åbo i mars 1988.
På årsdagen, tisdag nästa vecka, ordnar några av de som prästvigdes en mässa till förändringens ära i domkyrkan.
De vill fira det som uppnåtts och blicka framåt.
På plats är ärkebiskop emeritus John Vikström, som även var den som vigde de 19 kvinnorna i Åbo för trettio år sedan.
Rantalaiho kände sig underdånig men tacksam när hon stod inför John Vikström år 1988.
Äntligen fick kvinnor också kliva upp i rang inom kyrkan, och på ett sätt komma närmare Gud, tänkte hon.
Tacksamheten har hållit i sig under åren.
Cirka hundra kvinnor prästvigdes i alla stift i Finland vid samma tidpunkt.
Förutom i Uleåborgs stift, där biskopen vägrade prästviga kvinnor. Två av de som vigdes i Åbo kom därifrån.
Rantalaiho hör inte till de som upplever att det är eller har varit svårt att vara kvinnopräst i Finland.
Tvärtom tycker hon att Åbo ärkestift och Åbo domkyrkoförsamling, där hon jobbade, tog emot henne med öppna armar och att alla har behandlat henne bra.
– Någon gång har någon utomstående visat missnöje, och ibland när folk valde präst till en tillställning bad de om en manlig präst. Men folk bad också ibland om att få en kvinnlig präst.
De flesta kvinnliga präster togs ändå emot bra i Finland.
Leena Vuorenoja, också en av de 19 personer som vigdes den 6 mars 1988, sade till ÅU (22.2) att det ännu finns mycket att göra för att förbättra kvinnors ställning i kyrkan, och att motsättningarna mellan kvinnor och män ännu går djupt.
Och prästvigningen i domkyrkan år 1988 hotades av motståndarna.
– John Vikström fick många hat- och hotbrev, som många andra, säger Rantalaiho.
Rantalaiho är född i Pöytis men flyttade som vuxen till Åbo för att studera.
Hon jobbade som lektor i S:t Marie församling då det blev klart att kvinnor kan bli präster.
– Det var självklart att jag skulle bli präst då det blev möjligt. Men jag var nog osäker. Ska jag verkligen kunna göra det här, tänkte jag.
Hon studerade till yrket vid Åbo Akademi.
– Men jag brukar säga att jag inte kan någon teologi alls eftersom jag inte förstod språket, säger hon skämtsamt.
– Texterna fick jag översätta från hebreiska till tyska till finska till svenska.
Rantalaiho har varit pensionär drygt tio år. Hon var 42 när hon prästvigdes och hann jobba cirka tjugo år som präst.
Hon var periodvis hemma med sina fyra barn tills den yngsta var tre år gammal.
– Ingen av dem blev präster, konstaterar hon.
En av sönerna har skrivit en fin text om sin mamma som publicerats i det kompendium med minnen från prästyrket som Rantalaiho satt ihop.
– Barnen tyckte att det var roligt de gånger de fick komma med på församlingsläger, minns hon.
När en del av de som prästvigdes har planerat den kommande mässan för att fira har de känt ett slags systerskap.
– Visst var det en alldeles enastående upplevelse, att få vara de första!
Mässan ”Saapua yhteiseen pöytään” ordnas i domkyrkan klockan 12 på tisdag. Den är öppen för alla. Firandet forsätter efteråt med en privat tillställning för de inblandade.
Ett stillsamt hörn i hemmet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.