Mia har aldrig haft sex utan smärtor
Vestibulit är en svår diagnos, som innebär stora smärtor i underlivet. Foto: Pixabay
För Åbobon Mia uppdagades underlivssmärtorna, som sedan skulle visa sig vara vulvodyni, då hon fyllde 18 år. Då träffade hon sin första pojkvän, och förlorade oskulden tillsammans med honom.
Det gjorde mycket ont, men Mia tänkte att det är normalt i början.
Ett halvår sedan tog förhållandet slut. Den största orsaken var att de inte längre kunde ha sex.
Mia undvek att tänka på situationen. Hon träffade ingen ny förrän hon fyllt 22.
Nu som då brände det ordentligt i hennes underliv, och hon hade ofta svårt att cykla längre sträckor.
Hon bodde i Åbo och studerade och träffade en pojke på universitetet.
De umgicks som vänner i ett halvår innan de började dejta.
De sällskapade i fyra år och lyckades få samlivet att fungera hyfsat.
Smärtorna kvarstod
Men problemen med smärtorna fortsatte. Mia gick flera gånger till en gynekolog som arbetade vid ett privat vårdföretag.
Gynekologen rekommenderade avslappningsövningar, och påpekade hela tiden att Mia ju ändå tycktes klara av att ha ett ”fungerande sexliv”.
Två år efter att förhållandet tagit slut var Mia fortfarande singel. Tanken på att ha sex igen började stressa henne allt mer och mer.
– Då jag fyllde 30 hade jag en stor kris. Alla mina vänner hade förhållanden och jag hade aldrig berättat om mina problem för någon av dem. Jag började också för första gången längta efter barn.
Under de följande åren funderade hon på att adoptera på egen hand. Men hon vågade aldrig försöka, eftersom hon var ensamstående och ekonomin inte var den bästa.
– Jag blev nästan besatt av tanken på att få barn. Jag arbetade på ett dagis och trots att det var jättetungt var det ändå den bästa tiden i mitt liv, säger hon.
Det var också under de här åren som hon fick veta att hon har vulvodyni, efter att ha bytt gynekolog två gånger.
Till sist fick hon den hjälp och det stöd hon behövde. I dag äter hon antidepressiva, vilket hon tror att möjligen underlättar smärtorna en aning. Hon har också fått fysioterapi och yogar numera regelbundet.
– För en månad sedan började jag gå i terapi också. Det är vanlig psykoterapi, men vi har redan pratat mycket om att jag har vestibulit.
Det är första gången som Mia talar med en person som inte är läkare eller gynekolog om problemen, om man inte räknar de före detta pojkvännerna.
Hon har inte hört talas om ÅUCS stödgrupp tidigare, men vet inte heller om det skulle passa henne att diskutera i grupp.
– Jag har fortfarande inte ens pratat med mina vänner om det här.
Mia är besviken på att flera gynekologer inte har tagit hennes smärtor på allvar.
– Men mest är jag bara ledsen. Jag tror att jag också har haft svårt att förklara hur jag känner det. Men inte skulle jag ha gått till en gynekolog så ofta om jag inte hade haft problem på riktigt.
Längtan efter barn är fortfarande stor, liksom längtan efter ett förhållande.
– Men jag vet inte hur jag ska hitta en person som jag vågar tala med om de här sakerna. Kanske måste jag bara söka efter en man som vill ha barn, och satsa på det.
Mia heter egentligen något annat.
Läs också: Inte ens alla gynekologer känner till tillståndet
Anne lider av tung underlivssmärta – det tog fyra år att få diagnosen vulvodyni
Vulvodyni
Ett tillstånd som innebär smärta i vissa delar av underlivet. Det kan vara frågan om beröringskänslighet (vulvärt vestibulitsyndrom) eller nervsmärta som symptom (dysestetisk vulvodyni).
Oftast gör det ont vid samlag och beröring. Utslag och irritation förekommer också.
Råd och information om vulvodyni och endometrios finns bland annat på föreningen Endometrioosiyhdistys webbsida www.korento.fi.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.