Önskas: Diskuterande borgmästare med pedagogisk ansats
Fyra heltidspolitiker klev i förra veckan in på den politiska scenen i Åbo.
Borgmästaren Minna Arve (Saml) och de tre biträdande borgmästarna Piia Elo (SDP), Elina Rantanen (De Gröna) och Ville Valkonen (Saml) är stadens första heltidsanställda politiker.
De skiljer sig från tidigare stadsdirektör och biträdande stadsdirektörer med sitt tydliga politiska mandat.
Minna Arve (Saml) leder stadsstyrelsen, de tre övriga stadens tre tyngsta nämnder.
En borgmästare är inte tjänsteman, utan politiker.
Åbos första borgmästare formar posten. Det finns ingen färdig modell.
Forskaren Siv Sandberg uppmärksammade i ÅU 28.8 skillnaderna mellan borgmästarstäderna Tammerfors och Helsingfors. I Tammerfors har borgmästararbetet varit konsensuspräglat medan borgmästarna i Helsingfors har synts oftare i rubrikerna.
Hur blir det i Åbo?
Stadens långa politiska traditioner av (oheliga) allianser över partigränserna pekar mot det mer konsensusartade – med risk för drag av den aboensiska kabinettspolitiken.
Tidens anda talar däremot för kraftig (personlig) profilering. Minna Arve har – inte minst under coronan – gärna klivit fram i rampljuset. Ingenting talar för att hon sänker profilen under de kommande fyra åren.
Ville Valkonen (Saml), biträdande borgmästare inom stadsmiljö, positionerade sig på sin andra dag på jobbet med en slå-knytnäven-i-bordet strategi. Inför öppen ridå avkräver han de ledande tjänstemännen inom Åbo stads hårt kritiserade byggtillsyn en verktygsback för reformer.
Nya åtgärder för att rätta till de långvariga problemen på bygglovssidan ska presenteras för honom, stadsmiljönämnden och nämnden för fastighets- och byggnadsärenden senast i mitten av september.
Det har han för all del som politiskt ansvarig för stadsmiljösektorn rätt att kräva.
Utspelet – naturligtvis avsett att ge intryck av beslutsamhet och handlingskraft – ger en första fingervisning om en ny nivå av politisk aktivitet på den nykrattade spelplanen.
Huruvida ukasen får önskad effekt är en annan femma.
De rappa budskapen – imperativen – är tillräckligt lättsmälta för serveras åt den publik som tuggar politik likt snabbmat.
På önskelistan ställer man dock gärna färre blixtrangrepp och mer av pedagogisk ansats. Åbo saknar den offentligt diskuterande typen av ledande politiker, som i stället för att rada upp fraser börjar med en problemanalys och därefter färgsätter lösningsmodellerna nyanserat.
På riksnivå har den argumenterande politiska debatten på senare tid fått ett lyft. Borgmästarna i Åbo har nu en vidöppen arena att erövra med ett angreppssätt som respekterar väljarnas intellektuella kapacitet.
Åboborna förtjänar – för att ta stadsmiljöpolitiken som ett exempel – en politisk ledning som åtminstone gör en ansats till att ärligt genomlysa orsakerna till misslyckanden som Logomobron och funikularens byggkostnader.
Med ärligt menas här inte fraser av typen ”vi erkänner att många fel har begåtts” utan kapacitet (och mod) att genomborra de processer som utmynnar i icke-önskade resultat.
Kommunalpolitik är en utpräglad lagsport. Åbopolitikerna stoltserar numera med ett lag samlat bakom ett gemensamt borgmästaravtal men väljarna låter sig knappast luras.
Alla begriper att avtalet inte betyder en ny vänskapspakt mellan till exempel Vänsterförbundet och Sannfinländarna, däremot nog att kommunalpolitiken (med eller utan borgmästaravtal) kräver ständiga biståndspakter partierna emellan.
De största ger och tar. I Åbo är Samlingspartiet etta. De Gröna innehar en borgmästarpost som har karaktären av ett slags tröstpris eftersom den social- och hälsovård som Elina Rantanen är satt att leda inom kort kommer att överföras från kommunen till välfärdsområdena.
Socialdemokraten Piia Elo ska leda bildningssektorn där ramarna tecknas av nationell lagstiftning medan man på kommunalnivå ska sköta det fysiska verkställandet.
Den kommunala utbildningspolitiken handlar (dessvärre) till 90 procent om fastighetsfrågor och logistiska lösningar. Det har på många år inte funnits särskilt mycket utrymme för andra satsningar.
Om två år omförhandlas de biträdande borgmästarnas ansvarsområden och justeras vid behov. Samtidigt ger Samlingspartiet över sin biträdande borgmästarpost till Vänsterförbundet. Någon självklarhet i att VF får ta över just stadsmiljöfrågorna finns inte.
Åbo som politisk verkstad behöver knappast hårt ideologiserade borgmästare. Men de övriga partierna har ett intresse av att tackla ner Samlingspartiets dominans och profilera sin egen politik med tanke på kommande val.
Pedagogisk – och retorisk – skicklighet kommer att behövas av både Elina Rantanen och Piia Elo för att presentera en ”grön” respektive ”socialdemokratisk” variant av den kommunala social- och hälsovårdspolitiken respektive utbildningspolitiken.
Bägge utgörs av stora maskinerier som mer eller mindre rullar av sin egen (lagstadgade) kraft.
Borgmästaravtalets Åbopolitik kommer därmed med största sannolikhet att styras från höger.
Dock inte ostört: i fullmäktige sitter nio oberäkneliga Sannfinländare och Vänsterförbundets grupp på elva.
Ingendera kommer att svälja färdigmanglade beslutsförslag, ens från en enig borgmästarkvartett.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.