Färre vårdare kan betyda större och färre enheter i framtiden
Bristen på vårdpersonal har varit ett ständigt återkommande samtalsämne. Det verkar inte finnas en patentlösning.
För att samhället ska gå runt behövs arbetskraft. Bristen på personal drabbar just nu många branscher. Inom social- och hälsovården kan personalbristen få oönskade effekter.
Social- och hälsovården står inför en enorm förvaltningsförändring om några månader. En ny förvaltningsmodell ökar inte antalet anställda.
Övergången till nya stora organisationer kommer inte genast att innebära nya innovationer. All tid och energi kommer att behövas för att få de grundläggande funktionerna att fungera.
Den offentliga diskussionen om brist på personal kretsar kring hälsovården, trots att personalbristen är minst lika akut inom äldreomsorgen och socialvården. En mera nyanserad diskussion kunde skapa bättre förutsättningar för nydanande lösningar.
Pengar lyfts stark fram som huvudorsaken till personalbristen. Ser man på medianlönerna (Statistikcentralen, 2020) är månadslönerna följande: Staten 3 850 euro, privata sektorn 3 303 euro och kommunerna 2 960 euro. För sjukskötare var medianlönen 3 115 euro i månaden, som kan jämföras med till exempel lärare i årskurserna 1-6, där medianlönen var 3 111 euro. Medianlönen för alla löntagare var 3 217 euro.
Orsakerna bakom bristen på vårdare är många och handlar inte enbart om lön. En större äldre befolkning, krympande åldersklasser och ett minskat intresse för att utbilda sig inom vårdbranschen är bara en förenklad version av bakgrundsfaktorerna.
Budskapet om hur illa ställt det är, är också tveeggat och ökar inte nödvändigtvis intresset att utbilda sig inom vårdbranschen. Det finns också många inom vårdbranschen som är både nöjda och stolta över sitt arbete. De har de all orsak att vara. Varje vårdares insats är värdefull och viktig. För en enskild patient eller klient kan vårdarens insats vara livsviktig.
Det är senast nu dags att flytta blicken mot de nya välfärdsområdena. Kommunernas roll inom social- och hälsovården handlar numera närmast om att hjälpa till med en smidig övergång till den nya verkligheten.
Välfärdsområdena blir stora aktörer jämfört med de ibland nästan familjära kommunerna. Ett större verksamhetsområde gör att de mindre verksamhetspunkternas ställning i organisationen blir svagare. Samtliga tidigare statliga reformer styrker denna teori.
Då det är brist på personal måste de stora och mest centrala funktionerna tryggas och då är det uppenbart att personalen placeras där den behövs mest. Ju längre ut man kommer från landskapens centralorter, desto större risk finns det att tillgången till personal försvagas.
Om man inte inom de närmaste åren hittar en patentlösning på personalbristen inom social- och hälsovården, är risken stor att mindre enheters verksamhet inskränks eller avslutas. Den här utvecklingen är inte önskvärd och den skulle ytterligare försvaga glesbygdens livskraft.
Det finns avigsidor i alla yrken. Det viktiga är nu att nyanserat analysera var skon klämmer och samtidigt lyfta fram vårdaryrkets fördelar och stora betydelse för hela samhället.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.