Anna-Maja Henriksson som SFP:s allt-i-allo
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Politik. Det borde instiftas ett nytt finlandssvenskt pris till personer som tar på sig ansvar för misslyckanden (då det inte går som i Strömsö) och samtidigt ställer sig själva i centrum, framhäver sig i positiv dager via omvägar.
Den första mottagaren kunde med fördel vara SFP:s partiordförande Anna-Maja Henriksson . Hon har så här i lillajulstider sagt att partiets sjunkande gallupstöd kan vara resultatet av hennes myckna resande: ”Det kan låta som en enkel förklaring, men om man är mycket borta så är man inte här i den politiska hetluften där dagspolitiken görs.” (Svenska Yle, 30.11.2023).
Med andra ord menar hon att SFP står och faller med henne (och att distansnärvaro inte är möjlig i politiken; att hon inte har tillgång till alla de tekniska hjälpmedel som andra i hennes situation har).
Nu är det ju så, att man kan vara fysiskt borta och man kan vara psykiskt eller andligen borta. Jag skulle våga påstå, att hennes parti rätt långt varit borta i det senare avseendet, det vill säga ideologiskt borta.
Jag vill också minnas att SFP före riksdagsvalet tidigare i år lovade att inte gå med i en regering som för en sannfinländsk politik.
Nu ser det faktiskt ut som om SFP inte helt eller alls brutit sitt löfte. Nämligen, partiet har väl i stället gjort en sannfinländsk politik också till sin (en version av Stockholmssyndromet).
Gunnar Högnäs
Åbo
Gunnar har inte mera än rätt!
För inte länge sen såg vi minister Bergqvist i A-studio med de redan nu bekanta begreppen ’skuldskuta’ och ’regeringsprogammet’.
I samma avsnitt hörde vi representeranter från olika studerandekårer – de verkade vara närvarande men ministern hade alldeles säkert en lång och tung dag bakom sig.
Nu börjar man förstå varför väljarstödet sjunker. Samtidigt förstår man de SFPare som valt lämna partiet.