”Annars håller jag vähitellen på att bli litterär” – Parlands skrifter avslutas med hans brev
Luggsliten dandy. Henry Parland i Kaunas 1929, där han skrev flitigt, både skönlitterärt och essäistiskt om litteratur och populärkultur. Ett drygt år efter att bilden togs gick han hastigt bort i en smittsam sjukdom. Foto: SLS
Svenska litteratursällskapets stora projekt, den textkritiska utgåvan (betyder att all tillgänglig information om enskilda texters tillkomst och öden noteras) av Henry Parlands skrifter, avslutas i volymen ”Brev” (utgivare Elisa Veit) som utkom i våras.
I höstas utkom del tre i serien, den heter ”Kritik” (utgivare Per Stam) och innehåller allt i artikelform man hittat av Henry Parlands hand som inte är skönlitterärt. Volymerna ”Dikter” och ”Prosa” har utkommit tidigare. Hela serien pryder den litteraturintresserades hylla, och inledningskapitlen i varje bok är givande läsning. Materialet finns också tillgängligt online (parland.sls.fi).
I de två sista volymerna befinner vi oss för det mesta i Kaunas, dit Henry Parland sändes av föräldrarna för att det utsvävande livet med mycket alkohol och umgänge i bohemiska kretsar (särskilt med Gunnar Björling) skulle få ett slut. Under uppsikt av släktingen Vasilius Sesemann, alias onkel Tutti, som var professor i filosofi vid universitetet i Kaunas, skulle man få ordning på gossen.
I Kaunas fick han ett deltidsjobb på svenska konsulatet och ägnade sig åt roman- och frilansskrivande. Han var produktiv och initiativrik. I Kaunas skrev han artiklar om läget i Finland (till exempel om Lapporörelsen) på tyska, som översattes och publicerades i litauisk press.
Henry Parlands skrifter 3. Kritik
Utgivna av Per Stam
SLS/Appell förlag, 2019
463 s.
Henry Parlands skrifter 4. Brev
Utgivna av Elisa Veit
SLS/ Appell förlag, 2020
371 s.
Men de artiklar som levt kvar och blivit tryckta på nytt är de som handlar om populärkultur och litteratur. Han lyfter fram det europeiskt unika i den finlandsvenska modernismen. Vad han inte särskilt diskuterar, men som han själv är en del av, är den språkligt rika värld den vuxit fram i. Liksom Södergran levde Parland i en mångspråkig vardag.
Den syns inte minst i breven, skrivna på tyska till mamman, på ryska till pappan, på svenska till bäste vännen. På svenska skrev han förstås till Björling, som fortsatte att vara mentor och vän, men breven till honom förstördes i bombningen av Helsingfors. Björling ger råd och ”korrigerar” manus framgår det, och en gång skickar han till och med pengar, fast han själv just inga har.
Pengar är ett stort motiv i breven som för det mesta är adresserade till föräldrarna eller till Sven Grönvall. Det festspäckade livet i Helsingfors finansierades med växelrytteri – den tidens snabblån – och växlarna måste påpassligt omsättas, för att allt skulle flyta. Henry Parland får bita huvudet av skammen och be föräldrarna om hjälp, dessutom måste han förklara systemet (som de kraftfullt tar avstånd ifrån).
Tonfallen i breven är gripande att ta del av, i relationen till föräldrarna trevas efter försoning och frigörelse. Och det finns en omsorg om modern som går allt djupare in i fysisk och mental ohälsa. Hon har ofta protesterat mot tonen i sonens brev, han försöker bli mindre ironisk i sina kommentarer. Han försöker också uthärda hennes ständiga oro över hans hälsa.
Här de två sista delarna i Henry Parlands skriftserie, sista delen kom ut i vår.
Brevvolymen innehåller bara de brev som Henry Parland själv skrivit. Vill man nudda vid svarsbrev kan man vända sig till en brev- och bildbaserad bok om Henry Parland, ”Jag är ju utlänning var jag än kommer” (red. Agneta Rahikainen, SLS, 2009), där man kan läsa respons: ”Du kommer att skapa sig ett namn” (av Björling i augusti 1929), eller ”Din artikel i Hufvudstadsbladet om den judiska teatern läste jag med intresse” (av fadern, samma år).
Titeln på Rahikainens bok är ett citat ur ett brev till Sven Grönvall, Henry Parlands kamrat i vått och torrt – bokstavligen. Tonfallet mellan dem liknar ofta det som finns i dikterna och den skönlitterära prosan, man kan lätt tänka sig att det är just det kompistilltalet som gör dem så fräscha än i dag.
I breven till Sven, fastän ofta raljanta och ”slattriga” syns också ambitionen: ”Annars håller jag vähitellen på att bli litterär”, skriver han. ”Med Gud och Gunnar Björlings hjälp. Jag slåss med min bok och mina föräldrar.”
Vad hade Henry Parland fått till stånd om han levt lika länge?
I november 1930 dör Henry Parland i Kaunas i sviterna av scharlakansfeber. Det känns särskilt drabbande att minnas det nu, när vi lever med en smittsam sjukdom inpå oss, en som kan vara dödlig också för unga. Henry Parland blev tjugotvå år.
När man läser hans texter i volymen ”Kritik” kan man bara fantisera om vilken skarp kritiker han hade blivit, parallellt med sitt skönlitterära författarskap. Sven Grönvall som blev bildkonstnär och konstkritiker levde till 1975. Vad hade Henry Parland fått till stånd om han levt lika länge? De litterära strömningar han kom i kontakt med under vistelsen i Kaunas skulle säkert ha satt spår i finländskt kulturliv i så fall.
Men det sista en textkritisk utgåva gör är att fantisera, den vill i stället tillhandahålla allt tillgängligt material, alla fakta. Så blir den en öppen guldgruva. Dagens läsare attraheras fortfarande av den självklart auktoritativa ton med vilken Parland tar sig an populärkulturen, filmen, jazzen, klädmodet.
Han skärskådar det som produceras för en stor publik att njuta och förföras av, att konsumera. Hur individen förhåller sig till det (vem man blir i den miljön) demonstreras i hans dikter, där en till synes oskyldig konsumtionsvara (”Det är på strumporna det beror …”) kan vara hävstången för ett resonemang eller ansatsen för en mångtydig bild. Tonen var ny då. Och den är oförstörd än i dag.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.