Att mötas på riktigt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland händer det. Ibland när jag samtalar med en annan människa upplever jag att nu möts vi på riktigt. Ibland sker det med en för mig helt främmande människa, ibland med någon jag känner bra från tidigare. Jag tror att de här tillfällena kommer till oss som gåvor, de går inte att förutbestämma eller prestera fram.
När vi möter en annan människa lägger vi något av oss själva i den andras hand. Jag vet att jag har ett stort behov att kunna känna igen mig i andra och även få bekräftelse av den jag möter. Men i en dialog handlar det lika mycket om att låta den andra vara annorlunda. I boken ”Ett annorlunda du” skriver Ruth Illman mycket berörande om hur en dialog mellan människor kan vara möjlig. Hon utgår bland annat från religionsfilosofen Martin Bubers tänkande. Buber menar att det är i utrymmet mellan två människor, två olika subjekt, som dialogen äger rum.
En dialog är både är en relation och en process. I samtalet kan en berikande relation öppna sig och inte enbart ett främlingskap. Att vi är olika är inget hinder för gemenskap. Men för att vi ska kunna mötas behövs öppenhet, mod, empati och tillvändhet. Jag tycker det är intressant att gränserna inte alltid går mellan människor och grupper utan de går rätt igenom, vi är alltid både lika och olika i relation till varje människa vi möter.
Kanske du kommer ihåg bibelberättelsen om samtalet vid en brunn mellan en samarisk kvinna och Jesus (Joh. 4)? Det är ett samtal som aldrig borde ha ägt rum om Jesus skulle ha följt de konventioner han uppfostrats till. Han samtalar med en okänd kvinna från en annan folkgrupp som om hon var jämlik, värd att lyssna till.
När jag läser om deras samtal får jag en känsla av att blicken, som vi möter en annan med, är minst lika viktig som orden. Jesus såg kvinnans utsatthet och utstötthet ur gemenskapen. Hon kom till brunnen mitt på dagen, mitt under värsta hettan, för att slippa andras blickar och eventuella kommentarer. Men kanske det också var så att det inte bara var hon som blev sedd och upprättad i samtalet? Jag tror att Jesus behövde henne, en människa som såg hans utsatthet. Hans lärjungar tycktes många gånger inte förstå hans uppdrag och utanförskap. Det är för den här okända kvinnan som Jesus avslöjar att han är Messias.
Det värsta för en människa är att inte bli sedd eller hörd. Tänk om vi allt mer skulle våga vara närvarande för varandra och beröras av varandras verklighet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.