SPT 18.09.2021 09:00

Taina Latvala stod i ett vägskäl. Tryggheten, friheten, kontrollen, livets mening – allting stod på spel och hon kunde inte bestämma sig. Åren gick. Ville hon ha familj eller inte? Och kunde hon få barn om hon ville?

— Det är tungt att stå och vela i flera år, säger Taina Latvala.

Det är som att tveka inför att byta jobb eller boka en resa, säger Latvala, men i mycket större skala – man känner sig bättre när beslutet väl är fattat och man slipper väga olika alternativ.

Obeslutsamheten födde en bok.

Romanen Torinon enkeli (på svenska ungefär Ängeln i Turin), författarens sjätte verk, är en axel att luta sig mot för alla dem som svävar i tomrummet mellan två beslut. Den finns ute på Otava i höst. Hon ville, liksom den litterära förebilden Monika Fagerholm sagt, skriva om det som bränner.

— Både frivillig och ofrivillig barnlöshet har behandlats i medierna, men den osäkerhet och beslutsångest som kan hänga ihop med att bilda familj är inte lika omtalad.

Kontroll och tvivel

Fertiliteten rasar. Äggcellerna sinar. Skrämselrubriker skapar stor press för kvinnor som dessutom ofta är mitt inne i att skapa karriär, säger författaren.

För kvinnor kring 35 kan det bli flera mycket tunga år om man inte fattat beslut om att bilda familj.

Detsamma gäller givetvis också män, och för homosexuella samt transpersoner kan problematiken bli ännu svårare, men eftersom Latvala definierar sig som kvinna ligger fokus i den här artikeln på hennes synvinkel.

— Vissa har alltid vetat att de vill ha barn, andra funderar hela sitt vuxenliv. För mig har också små förändringar ofta satt hela min trygghetskänsla i gungning. Jag vill helst inte ta några onödiga risker. Är jag för känslig eller tillräckligt hårdhudad för att bli mamma, tänkte jag ofta.

Hon vägde för- och nackdelar för det framtida liv hon såg framför sig.

— Jag tror att livet både med och utan barn kan vara lika gott, bara annorlunda, säger hon.

Latvala upplevde att hon hade en stark flickidentitet som stred mot tanken om att bli förälder. Den då 36 år gamla författaren kände sig som en evig flicka, nu tänker hon att det hänger ihop med processen att växa upp. Omvärldens blick gjorde också mycket.

— När jag var ung var jag en perfektionist som alltid strävade efter de högsta vitsorden. Jag var så fokuserad på prestationer att jag ibland inte kunde njuta av livet.

När Latvala började studera i Helsingfors ställdes hon plötsligt öga mot öga med friheten. Där började hennes ungdom som, i likhet med många andra högutbildades, blev en utdragen en. Livet kändes splittrat och framtiden gick inte att förutse.

Hon kunde åka utomlands för att studera. Hon kunde söka till en ny utbildning. Hon kunde resa jorden runt med hela livet i sin ryggsäck – och blev helt paralyserad av alla möjligheter.

Kroppen väntar inte

De så kallade skrämselrubrikerna är inte till för att skrämmas, de är verklighetsbaserade. Forskaren Anna Rotkirch förstår den vånda unga vuxna går igenom. Det finns ändå faktum som inte går att bestrida.

— Många fysiologiska processer har förändrats men tidpunkten för menopausen är densamma i alla historiska samhällen – den sker kring 50, säger Rotkirch som är direktör och forskarprofessor vid Institutet för befolkningsforskning.

Fruktbarheten hos kvinnor är som högst kring 24 års ålder och kring 35 börjar den sjunka drastiskt. Det blir allt mindre sannolikt att föda ett friskt barn. Det finns individuella och etniska variationer, men i stort är fruktsamheten låg vid 40 och borta vid 45.

Under fem procent av barnen i Finland föds av en mamma som fyllt 40 år.

Vissa får menopaus redan som 35. Det finns behandlingar som kan förlänga möjligheten att få barn men de kan vara besvärliga och dyra.

Det händer att föderskor är i åldern 40–50, men här är den individuella variationen stor och det handlar i sådana fall sällan om förstföderskor. Befruktningen sker också i dessa fall oftast med medicinsk hjälp.

— Det finns så många saker man kan göra senare i livet. Det går att doktorera när man är 60. Vi lever längre och är friskare. En av de saker som inte går att skjuta upp är att få barn.

Ur ett feministiskt och kvinnobejakande perspektiv måste det talas mer om det här, säger hon, det talas inte tillräckligt.

— På samma sätt som man planerar sin utbildning och sin karriär borde man planera att skaffa barn. Samhället skapar vägar och modeller för hur man ska få jobb och bostad, detsamma borde gälla familjeplanering.

Det största problemet är enligt Rotkirch en motstridighet i förväntningarna. Man vill bli ”färdig”, med en ekonomisk trygghet och ett fast jobb, och först sedan fundera på att bilda familj.

Det kan enligt forskaren bli en svårlöst ekvation.

— Det normativa loppet ser ut så att man är ”färdig” vid 40. Det här är inte i samklang med kvinnans fruktbarhet. Resultatet är ofta medikalisering, ångest och velande.

”Familjemål borde vara samhällsmål”

Allt färre lyckas få så många barn som de tänkt sig. Av olika befolkningsgrupper är högutbildade de som oftast får så många barn som de vill ha. Det här beror enligt Rotkirch på att de har mest resurser. Bland lågutbildade är tendenserna mer brokiga.

— Att människor lyckas nå sina familjemål borde vara ett samhällsmål, och jag är glad över att regeringen nu har det här som uttalad målsättning. Att stödja familjeplaneringen är en social jämlikhetsfråga. Också männen behöver stöd.

Vägen från att formulera sin önskan för sig själv till själva processen och att bli förälder kan vara lång.

Hur lång vägen är, är delvis en fråga om klass.

Klassaspekten är en stark trend i alla nordiska länder. Med inre och yttre krav på att ha ett fast arbete och ett eget rum för barnet blir det ofta så att den som har mest resurser har bättre förutsättningar att få barn om hen vill det.

Rotkirch poängterar att man kan få barn också i mitten av det normativa livsloppet, med halvfärdiga studier och i början av karriären. Förutom den strukturella skevheten finns det också normer som gör det svårt att fatta beslut.

— I Finland är barn oftast efterlängtade när de väl föds. Men vägen till föräldraskap är svårare och krokigare än förr. Det är ett nytt livsstilsproblem.

Rotkirch fortsätter:

— Finland är ett individualistiskt, arbetscentrerat land. Det är ingens fel. Men vi borde hitta ett nytt kontrakt mellan våra kroppar och våra liv.

Både statliga och privata arbetsgivare bör ha nolltolerans mot alla former av diskriminering som gäller barnskaffande, anser Rotkirch.

— Man måste signalera att varje barn är välkommet.

De flesta föräldrar önskar möjlighet att flexa i arbetet – i europeisk jämförelse har finländarna det bra på den punkten.

Ofta drar sig anställda ändå ofta för att berätta att de väntar barn, och chefer kan i vissa fall fortfarande vara okänsliga och diskriminerande. I den här frågan krävs utbildning för att också de som inte själva är insatta kan förstå föräldrar till småbarn.

— Att man ska jobba hela tiden för att vara en god medborgare är en gammalmodig modell. Det måste finnas en balans mellan arbete och resten av livet.

Ordning i kaos

För Taina Latvala handlade författandet av boken Torinon enkeli om att skapa ordning i kaoset. Hon åkte till Turin, som staden heter på svenska. De sandfärgade fasaderna lyste i morgonljuset, där solen gick ner över de persikofärgade husen, fick bli stället där livskrisen avhandlades bit för bit.

Hon vände på varje sten, såg på livet från alla håll.

— Det fanns inget annat sätt än att börja skriva.

I boken möter huvudpersonen en femårig flicka i Turin och tar hand om henne som om barnet var hennes eget. Samtidigt möter hon barnet i sig själv.

I dag är Taina Latvala gravid, men på grund av velandet var det ingen självklarhet att det blev så.

— Under processen med boken insåg jag att någon definitiv klarhet kanske aldrig infinner sig, det kommer aldrig någon högtidlig säkerhet och man blir aldrig riktigt hundraprocentigt färdig. Man växer in i föräldraskapet an efter, steg för steg.

Och hon släppte kontrollen.

Elsa Kemppainen/SPT

SPT
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln