Ann-Christine Snickars 15.09.2023 15:20

RECENSION. En musikal om musikalen, vem orkar med (ännu en) sådan? I synnerhet när många i regionen redan sett och hört sig mätta på ”Spamalot”, Raseborgs sommargiv för i år, där man med Monty Python försöker ta livet av musikalen med musikalens egna medel: mulliga sångnummer och knappt skönjbar handling.

”Something Rotten!” jobbar på sitt sätt i samma spår, men i stället för att mer eller mindre kärleksfullt plocka isär en genre, söker man nu efter klossarna man bygger en musikal av. Musikalen kom upp på Broadway 2015 och tar sig nu in i Finland för första gången på svenska på Åbo Svenska Teater.

En vattentät casting

För att musikal ska slå i dag måste den ha vattentät casting och därför ser man också gedigen musik(al)utbildning i skådespelarpresentationerna i programbladet. Många av skådespelarna kommer från Sverige.

Men ÅST:s egna skådespelare är också synliga, och ”Something Rotten!” fokuserar egentligen inte på stjärnroller, fastän den gör den för storyn viktigaste rollen, William Shakespeare, till en rockstjärna. Det mer komedi, och upplägget är också lite släkt med Python i det att alla roller måste vara med och bära det roliga.

Tar hjälp av en siare

Allt utgår från en teatergrupp i det elisabetanska England. Det är sent 1500-tal och det går knackigt, publiken sviker. En viss Shakespeare, som var en usel skådis, har lämnat gruppen och skriver egna pjäser som alla faller för. Nick Bottom, som driver teatergruppen med brorsan Nigel, blir så desperat att han går till en siare som jobbar under namnet Nostradamus, för att få tips om vad framtidens succéer består av.

Pette Rissanen

Nostradamus, som Victor Molino Sanchez gestaltar i en läcker hippieutgåva, gör sitt bästa: han förutser att scenkonsten kommer att nyttja sång och dans och föreslår också, fastän svävande på målet, kommande tematik (kanske hår?). Den nya genren ska heta musikal, och Shakespeare kan slänga sig i väggen!

”En ironisk humor med oskuldsfull nuna”

Det här greppet, att treva efter det kommande, blir roligast om det anakronistiska hanteras med kunskap och med fast hand. Jag tycker det är roligt redan när en flummig trubadur (Ivan Persson) i föreställningens allra första minuter äntrar scenen med en luta och sjunger ”Nu är renässansen här”!

Det är en ironisk humor med oskuldsfull nuna, som har en del att tacka just Monty Python för. Den förekommer ganska frekvent i fortsättningen också, fast vissa lite plattare sketcher för all del också finns.

Något för många publiksegment

Men pjäsen – och denna uppsättning – är fiffig för att den kan ha något för många publiksegment. Musikalnörden avlyssnar musiksekvenser som liknar vissa reellt existerande musikaler (av vilka några också gått på ÅST:s scen) så till den grad att hjärnan går på högvarv för att placera dem. Dansnumren plockar också in minnen av andra rörelsemönster. Man kallar det referenser, fast jag tycker att ordet kan vara lite pretentiöst och exkluderande.

Den som sett eller läst mycket av Shakespeare njuter av glimtarna av autentiska eller manipulerade citat. Det är roande, men med djupperspektiv, när Jerry Wahlforss som lite blaserad aktör läser dramalitteraturens mest berömda monolog från ett halvfärdigt manus, och överraskad säger: ”Men det här är ju skitbra!”.

Shakespeare får en mångdubbel roll

Nån gång har ju Shakespeares text lästs för första gången. Och ”Something Rotten!” rör också vid frågan om vem som egentligen skrivit Shakespeares pjäser, den har ju stötts och blötts. Pjäsen håller på att Nigel Bottom stått för en del, och att den lömske Will lurat det till sig. Nick och Nigel, Eric Hallengren och Elias Wallin, är också pjäsens huvudpersoner, om man ser till hur intrigen är uppbyggd.

På ett annat plan är det genrerna som är huvudpersoner, och det kan också gestaltas tydligt när så sinnliga element som musikalens är involverade. Shakespeare får också en mångdubbel roll. Han representerar ju i våra ögon finkultur, men under sin egen livstid gick han den populära smaken till mötes. Som scenfigur nu blir han idol, kändis och diva. David Lindell tar ut allt av det, ända in i höftvickandet inuti läderbrallan. Det avslöjar, tycker jag, hur vi ofta vill se författare i dag. Vad de skrivit är underordnat, offentlighetens ljus är allt.

Finstilta och grövre pikar

Musikalen ger en del pikar till vår egen tid, finstilt eller lite grövre. Man kan se kampen mellan konstnärligt uttryck och eftergifterna inför en tänkt publiksmak. Det finns en vådligt rolig sekvens som handlar om ägg (och om omelett, hur det kommer sig är inom pjäsen helt logiskt), som använder alla musikalens trick men som ändå blir pannkaka.

Koreografen och regissören Markku Nenonen har sett till att intrycket av ”Something Rotten!” är gemensamt, att gruppen gäller mer än stjärnor. Det är sympatiskt, och som teaterstatement viktigt. Sångarbetet andas samma. Fastän det finns skillnader i utbildning och röstanvändning, ligger gruppen på en toppnivå. Martin Segerstråle är musikaliskt ansvarig, det betyder att han lett sånginstuderingen, och anpassat musikspåren och tolkningarna till just den här uppsättningen.

Som en lite oförberedd publik reagerar man när ingen orkester syns vid bugningarna. Det betyder inte att musiker av kött och blod inte skulle behövas på teatern. Samtidigt på Stadsteatern har man i sin aktuella musikal lyft musikerna upp ut orkesterdiket och upp på scenen. Det här är ett annat slags arbete, och man imponeras av dess precision.

Pette Rissanen

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln