ÅU:s reporter på Kimitoön inför tidningens 200-årsjubileum: ”Det är alla människomöten som får i gång mig”
– Det roliga med att vara journalist på Åbo Underrättelser är alla människomöten. Det får i gång mig när någon berättar sin historia för mig och ger mig förtroendet att få formulera den och som journalist berätta den vidare till en större publik, säger Emilia Örnmark, ÅU:s reporter på Kimitoön sedan augusti 2019.
När det säger ”klick” eller när hon får känslan av ”wow” påminns hon om varför hon är journalist.
– Det är så givande att få träffa intressanta och spännande människor. Det är därför jag gör det här jobbet, säger hon.
Hon började jobba på Åbo Underrättelser i augusti 2019.
En snabb sökning i ÅU:s webbarkiv visar att hon har skrivit minst 1 600 artiklar sedan dess.
– Det är sällan man hinner tänka på hur många artiklar det blir per dag.
Kan du gå och handla på Kimitoön som privatperson utan att någon kommer och rycker dig i armen och vill tala med dig som journalist?
– Jag har aldrig haft någon annan roll på Kimitoön. Jag har alltid varit reporter där, så jag vet inte hur det skulle vara att kunna skilja på de här två rollerna, säger Örnmark.
Hon säger att ”Ön” är liten.
– Det går ju inte att undvika att jag ibland intervjuar någon som jag känner också privat. Ibland får jag säga att nu växlar vi om, nu representerar jag ÅU.
Emilia Örnmark säger att den sociala biten av journalistjobbet är extra viktig för henne, eftersom största delen av redaktionen finns i Åbo.
– Coronatiden var en kalldusch för mig, då jag inte fick träffa folk på fältet. Jag kunde bara ringa dem jag intervjuade och be dem skicka en selfie. Alla sociala kontakter försvann, vilket var tufft för mig, eftersom jag jobbar så mycket ensam.
Du har ett stort bevakningsområde inklusive skärgård och långa avstånd. Hur klarar du at att greppa allt som händer på Kimitoön?
– Det gäller att vara på hugget hela tiden. Det ligger små lappar med anteckningar i bilen, på tv:n, i köket, med idéer som jag kastar ner till pappers.
Ett annat knep för att ha koll på de diskussioner som förs och det som engagerar Kimitoöborna är att vara med i alla tänkbara Facebookgrupper och liknande forum som berör Kimitoön.
– Sedan följer jag ju också med vad som är på gång inom det kommunala och på aktuella möten. Det är väl att vara nyfiken hela tiden.
Hur får du veckan att räcka till?
– Kimitoön är trots allt en liten, liten kommun. Jag känner till dem som är aktiva och vet vem som gör vad. När något händer vet jag vem jag ska kontakta. Ofta har jag redan skrivit tio artiklar tidigare om saken. Sker det något inom politiken, så har jag redan bakgrundskunskapen och behöver bara fylla på med det nya.
Vad gör Kimitoön intressant för en ÅU-journalist?
– Det som är viktigt är att Kimitoön är just en liten ort, som ligger ganska långt borta för många. Därför kan Ön bli utanför när stora beslut fattas annan stans. Det är något som man är rädd för på Kimitoön. Därför är det viktigt att visa att Kimitoön existerar och att folk har sin chans att få sina röster hörda.
Emilia Örnmark
- ÅU-reporter sedan augusti 2019, med Kimitoön som bevakningsområde. Ursprungligen från Tenala.
- Har en magisterexamen i svenska från Åbo Akademi.
- Bor ”mitt på Kimitoön” med man och två barn.
- Dold talang? – Nä, jag kan bara rada bokstäver. Men jag är hästflicka i grunden.
- Hobbyer: Hinner inte med så mycket mer än vardagspyssel och jobb.
Minns ÅU från … tja, runt 60-talet. Ole Torlvalds var då chefsredaktör, tror jag, ”Tant Meta” jobbade också på tidningen. Min far, Sverker Söderblom var likaså redaktör (S.S-m)och hade redaktionstjänst nu och då. Jag minns sätteriet, tobaksröken i trapporna, det lilla r ummet ”halvvägs upp” i trapporna och slamretsom sättarna åstadkom. MInns fotomatrisernas lingongrötsröda färg. Och mycket annat.
Till min uppgift hörde, att föra pappa Sverkers texter i kuvert, t ill 17.15-bussen, som stannade vid dåvarande ”Dalsbruks-handeln”. Alla dagar. En dag missade jag, för att klockan hemma hos lekkamraten hade hade stannat. Artiklarna i ku vertet var mycket viktiga, men som tur var, hade min farbror taxi, så – det ordnade sig.
Minns inte vilken sommar jag själv vikarierade Kimito-reportern – det torde ha varit under Bror Stenströms (har jag rätt namn nu?) och han använde signaturen B.S-m, varför jag var tvungen att lägga till en bokstav för att inte i misstag ta äran av hans texter!
HJärtliga gratulationer, ÅU, och lycka till i framtiden … många, mpnga år! Mvh B.I.S-m