Freja Rudels 18.10.2023 11:00

Med jämna mellanrum sipprar påminnelser om Östersjöns militärpolitiska läge in över nyhetströskeln. Det är besynnerliga gasläckor, främmande u-båtar och ryskt intresse för strategiskt placerade strandtomter.

För att förstå att kontrollen över inloppet till Finska viken har en avgörande betydelse behöver man bara kasta ett öga på kartan. Krigsstrategiskt är de mest perifera kobbarna i Åbolands skärgård centrala.

Trots att jag är medveten om detta och trots att jag är bekant med Bengtskärs historia är Patrik Berghälls roman ”Slaget om Bengtskär sommaren 1941” ögonöppnande läsning.

Förlaget

Det svindlar lite när man försöker föreställa sig en hel stab på Hitis, en krigshamn vid Killingholm i Högsåra och militär bemanning, inte bara av Bengtskär utan också av Morgonlandet. Detta för att hålla koll på den ryska marinbasen i Hangö, eller ”Gangut” som ryssarna kallade den. Berghälls bok kan med fördel läsas parallellt med en annan av höstens böcker – Karin Collins skildring av ockupationen av Hangö: ”Hos dig min längtan är förtöjd”.

I den nya boken följer friluftspedagogen och amatörhistorikern Berghäll samma koncept som i sina tre tidigare verk. Motivet är krigshistoriskt och formen en blandning av fakta och fiktion. Denna gång fungerar en fiktiv Hitis-familj som ingång och röd tråd. Åke och Ingve Jansson stred båda i Vinterkriget. Åke kom hem levande, Ingve i kista. Åke tampas med erfarenheter av död och av att ha dödat. Frun och barnen oroar sig för vad som komma skall. Sonen Edvin börjar vara gammal nog att bli inkallad och dottern Emma är så ung att hon kanske måste skickas till Sverige.

Genom familjen Jansson tecknar Berghäll vardagen som kriget vänder uppochner på och påminner om dess destruktiva följder. Något nytt kommer han inte med här. Janssons är visserligen sega, genuina och rådiga som skäribor ska vara, men ändå känns det mest som ett standardramverk, en upprepning av krigets tragedi för den vanliga människan.

Berghäll förefaller inte så intresserad av att fördjupa sig i krigets psykologiska följdverkningar. Och när han någon gång broderar ut sina gestalters inre liv blir det ganska banalt, som när Emma på farbror Ingves begravning tänker att begravningar är ”så sorgliga”.

Att familjen Jansson inte blir mycket mer än en byggställning är kanske förlåtligt i den här genren. Det är i stridens hetta Berghälls bok gnistrar till och inlevelsen i slagets olika skeenden är stark. Här skiftar Berghäll vigt perspektiv från marinbasen i Gangut till kustbatteriet på Örö, kanonbåten Uusimaa, fyrtornet på Bengtskär och båthusen i Rosala.

Ett viktigt förspel till slaget om Bengtskär är striden om Morgonlandet. Den som har besökt ön vet att det är frågan om en låglänt och enslig ö mitt ute i havsbandet, utan skyddande växtlighet och bebyggelse. Dit skickade man sex män för att hålla uppsikt över Hangö och lämnade dem i praktiken strandsatta, utan båt att fly med. De blev ett skrämmande lätt krigsbyte och i epilogen läser jag att endast en av dem återvände från fångenskapen i Sibirien.

På Morgonlandet finns tema nog för en alldeles egen bok men Berghäll hastar vidare till Bengtskär. Detaljerat och konkret redogör han för hur soldaterna fick hoppa ur bastun i Rosala och åka ut för att försvara ön under löjtnant Fred Luthers ledning. Det var ogifta män som valdes ut för uppdraget, i princip pojkar, hemma från platser som Tenala, Karis, Kimito och Nagu.

I boken figurerar soldaterna med sina rätta namn och jag är säkert inte ensam om att se bekanta namn skymta förbi. Berghäll har lyft fram viljan att skriva finlandssvensk krigshistoria som en av drivkrafterna bakom sitt författarskap och i den finlandssvenska krigshistorien är slaget om Bengtskär onekligen centralt.

När jag som medlem i urvalsjuryn för Runebergspriset har plöjt genom årets inhemska bokskörd har jag stött på ett för mig överraskande stort antal krigsböcker: romaner om olika slag och trupper som ter sig intill förväxling lika. Jag har funderat på hemligheten bakom deras popularitet, på varför vi inte blir mätta på våra krig och vad vi egentligen får ut av att läsa om dem.

Berghälls bok är på många sätt typisk för den här genren. Framställningen är realistisk – fyrtrappan är hal av blod och sanitären spyr när han ser avslitna lemmar – men också konventionell i sin patriotism och actionspäckade spänning. Berghäll förlitar sig på beprövade schabloner som lilla Finland mot stora Ryssland och den vanliga människans hjältemod.

Själv hade jag kanske fått mer ut av en regelrätt fackbok än av en halvdan roman – girigt suger jag i mig bildbilagorna, källförteckningen och tidslinjen över slaget. Men också som roman läser jag boken med behållning. Det faktum att vi rör oss på bekanta vatten gör att Berghälls bok kommer nära. Så som säkert varje slag i varje krigsbok kommer någon nära.

Att Berghäll berättar historien som han gör, i ett hanterligt format och på ett tillgängligt och medryckande sätt gör att den säkert kan gå hem också hos dem som annars inte läser så mycket. Historien om slaget om Bengtskär tål berättas och den håller för att berättas på många sätt.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln