BÖCKER: Trots och tröst och väntan – nyanser i ny poesi
Två nyutkomna antologier ger prov på hur yngre skribenter uttrycker sig i dikt. En är Arvid Mörne-pristagarnas antologi, utgiven av Svenska folkskolans vänner, som är tävlingens arrangör. Den andra heter ”Zeitguest” och är ett kollektivt projekt, redigerat av Leo Pahta och Victor von Hellens. Böckernas tillkomst är olika, Mörnedikterna är valda av en jury, ”Zeitguest” har dikter som passerat en redaktion.
Mörne-tävlingens förstapristagare Ellenore Wentjärvi skriver om kraftfullt om tonår (trots, sensitivitet, förtvivlan, hat). De är överståndna men lätt återkallade i presens. En inledning låter så här: ”jag står med fötterna på balkongräcket och med fingrarna i takrännan / solen lyser och på andra sidan staketet är gräset grönt. // på många sätt är det väl en vacker dag.”
Wentjärvi studerar bildkonst i Jakobstad och det gör också Alexandra Harald, som fått hedersomnämnande. Det kan säga något om kreativitetens bredd – det kan ha betydelse för kompositionen också i skrift. Den andra hedersomnämnda, Sandra Holmqvist, är den enda som mer konsekvent rotar sina poetiska bilder i naturen.
Ellenore Wentjärvi fick första pris i årets Arvid Mörne-tävling. För närvarande studerar hon bildkonst i Jakobstad. Pressfoto
Ironin är i stället viktig hos Emma Levo, som är andrapristagare. Den kräver en särskild lyhördhet av läsaren och kommer egentligen till sin rätt först när det finns ett riktigt brännande motiv, som i dikten som börjar: ”Jag brukade tänka på det varje dag, / den gången han slog mig”. Slutorden är: ”Nu tänker jag på annat”. Däremellan har dikten öppnat ett liv, en avgrund.
Tredjepristagaren Christoffer Steffansson kommer nära den kaskadestetik man sammankopplar med estradpoesin, den är en blandning av smarta infall och sånt som bara är för mycket. Men siktar han på genren föremålspoesi (han har en lång dikt om en överrock), något som kräver ett tränat öga och förmåga att komprimera reflektionen, kan utfallet bli spännande.
Gäst i tiden
Titeln på den snyggt producerade trespråkiga antologin ”Zeitguest” är mitt i prick. Anspråket ligger inte på att vara ”tidsanda”, man är i stället gäst i tiden. Volymens miss är att den inte presenterar skribenterna, det är onödigt anspråkslöst.
Antologin inleds av Lina Bonde, som debuterade i våras med en egen samling, ”tecknar snö”. Hon har redan gjort sig ett namn genom att skriva in utanförskap i en självklar närvaro – då uppstår en friktion som ger mycket energi. Hon skriver också om samkönat sex utan nån vidare kontext, det är befriande för alla slags läsare.
Sist läses Mia Öblom, som medverkar med prosalyrik. Särskilt en text med motivet ”tomhet” är skarp och osentimental. Motivet finns också hos Victor von Hellens, som använder tangentbordets olika alternativ att markera okänt innehåll (olika typer av streck) mellan stroferna, som ofta ordmässigt är repetitiva. En dikt heter ”väntar”, den har extraherat verbet ur ett sammanhang och ställer det i en särskild spalt, det känns ödesdigert. Victor von Hellens debuterar med en egen samling, ”Något i tiden håller på att ta slut”, på Schildts & Söderströms i höst.
Victor von Hellens debuterar med en egen samling på Schildts & Söderströms i höst. Foto: Emilia Pennanen
”Zeitguest” är som sagt trespråkig. Två av skribenterna, Anna Brear och Emilia Pennanen skriver på finska och på engelska. Man ska kanske vänja sig vid att poeter skriver på alla de språk de kan och nyttjar den känslorepertoar de olika idiomen korresponderar med. Att växla mellan svenska och finska är ett privilegium för finländska poesiläsare – dikter på det andra inhemska kan skapa en krävande och/eller ljuvlig närhet.
Finsk poesi i dag känns generös visavi motivkrets och ganska tillåtande när det gäller kontakt med äldre diktning. Onni Nieminens korta naturögonblick är en del av en genre, kan också läsas som skeva haikun. Spänningarna bärs upp av finskans finessrika lokalkasus.
Bokens andra redaktör, Leo Pahta, deltar med dikter både om natur och stad – den urbana miljön förefaller nyansrikare och mer hemlighetsfull med sina tillfälliga människomöten och med spårvagnarna – det mest lyriska kommunikationsmedlet!
Man blir förtjust
Antologin har till och med ett ganska lyckat exempel på figurdikt, Jussi Puukka har till exempel skapat ett suggestivt mönster av ordet ”iloitse”, som genast börjar glida från den spontana översättningen (Gläd dig!), eftersom den saknar imperativets utropstecken.
Men man kan också bli förtjust i alldeles rättframma prosadikter som Veera Ojolas ”Whitney Houstonin hautajaiset”, där diktjaget upplever en tröst i det tröstlösa, försvarar sig mot en pedagogisk röst som säger hur man borde avläsa litteraturen och hävdar ett eget sätt att skilja på vad som är en kärlekshistoria och vad som är ren skräck
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.