Freja Rudels 14.11.2023 19:48

”Jag hör inte till kotterierna i Helsingfors och Vasa. Jag har fel kön, fel ålder, fel namn. Jag har inget brand, ingen image. Jag är ointressant.”

I Pargasförfattaren Dick Karlssons romandebut ”Hackat i sten” har en av jagberättarna vigt sitt liv åt litteraturen. Sigfrid har vänt kalkfabriksursprunget ryggen och blivit bokhandlare och poet. En misslyckad poet. Namnet, hemvisten, könet och åldern har han emot sig.

Tiden har sprungit förbi gubbar som han. På litteraturens parnasser i huvudstaden härskar sexuella minoriteter och feminister.

Sigfrid låter som en provinsiell version av incel-profeten Jordan Peterson då han lägger ut texten i sin ensliga dagbok. Hållningen är extrem och tjänar främst som ett uttryck för en söndrig mans sårade ego. Men tankarna om mannen som litteraturens nya marginalvarelse är han inte ensam om.

I domedagsprofetiorna om att barn och unga läser allt mindre är det särskilt pojkar som lyfts fram. Läsande manliga förebilder blir allt sällsyntare och det gäller kanske också för skrivande män. Noteras kan att drygt 60 procent av böckerna jag har läst i egenskap av medlem i förvalsjuryn för Runebergspriset 2024 är skrivna av kvinnor.

I den absoluta toppen, bland Nobelpris och kanonbildningar, håller glastaket förhållandevis tätt, men i de breda lagren och bland de nya generationerna kanske cismannen är litteraturens nya andra. Eller snarare är han en av alla de många andra som den mänskliga existensen rymmer. Positionen som norm kan ingen längre ta för given.

Karlsson är inte den enda åboländska mannen som under hösten tangerat kopplingarna mellan litteratur, manlighet och marginalisering. I ”När skönheten kom till byn… Mordet på den öppna kulturen?” dryftar Tage A:Son Kurtén litteraturvärldens fatala gränsdragningar i pusseldeckarform, medan Patrik Boström debuterar med en diktsamling där marginaltillvaron bildar utblickspunkt.

Med vitt skilda anspråk, tonfall och temperament trotsar dessa tre trenderna och ger sig i kast med litteraturen som bastion och möjlighet.

Pargasepos med vidsträckta tentakler

BOKEN. Dick Karlsson debuterade som poet 1980. Sedan dess har han gett ut sju diktsamlingar, den senaste 2019. När han nu, drygt fyrtio år efter debuten, ger sig i kast med romangenren känns det som om han vill ge den sitt allt.

”Hackat i sten” är ett ambitiöst bygge. I tid sträcker sig romanen från inbördeskrigets efterdyningar till nuet. Fyra generationer passerar revy och stora delar av Åboland flätas in i berättelsen vars grovhuggna nav utgörs av kalkindustrin i Pargas.

Dit drar Linnea och Viktor i jakt på ett nytt liv. Hemma i Lövböle på Kimitoön har torpet blivit för trångt för att rymma och föda alla, så de tar sitt lilla pick och pack och vandrar över isen till Pargas där arbete och ett anspråkslöst boende i ”Riraden” väntar.

Det nya livet kommer med kläder och lungor dammiga av kalk, utedass, marthaodlingar, vedeldad värme och barn. I Pargas föder Linnea två av bokens jagberättare: Elias och Sigfrid. Den förra får skildra sin egen födsel.

Karlsson är mer intresserad av realiteter än av realism. Det är uppenbart att han vet vad han talar om när han skildrar bolaget, boendet och barnen som växer upp och blir till folk i Skräbböle skola, men berättartekniskt tar han sig stora friheter. Författaren kliver in och kommenterar skeendet och sin egen allsmäktiga roll i detta. Talturer fördelas utan större hänsyn till trovärdighet och rimlighet.

Bokens mesta jag är Elias, men också brodern Sigfrid och sonen Sten får komma till tals. Att veta vem som har ordet är inte alltid det lättaste. Alla låter de ganska lika. Det är med ett vildvuxet och bildsprakande språk Karlsson tecknar tidens gång i och kring kalkindustrin.

”Hackat i sten” skildrar en klassresa och en moderniseringsprocess. Familjen går från trångt torp till djup gruva, upp i kontoret genom laboratoriet och ut i världen. Efter ”Riraden” kommer enplansvilla med Aravalån, semesterresor och segelbåt. Materiellt öppnar sig världen, men mentalt är den idel dörrar och bojor.

Bolaget har sina egna i ett stenhårt grepp. Nosar sig till potential. Delar ut möjligheter men knyter till sig, lägger beslag. Sigfrid som har brutit sig loss och valt litteraturen vänder bolaget ryggen men hittar aldrig något annat sammanhang. Han lever ensam bland böckerna, misslyckad och missförstådd, rustad med fel start i livet.

Elias son Sten som fick allt, utbildning, familj, framgång och rentav segelbåt, lever på bolagets nåder, mäter sitt värde i dess ögon.

Den lokala förankringen borgar för igenkänning. Karlsson klär en bygds historia i ord. Men berättelsen har betydligt vidsträcktare, allmängiltigare tentakler. Kalkstenen har spelat en betydande roll på många orter i Åbolands skärgård. Iakttagelserna av hur bolaget präglat livet har relevans för industriorter över lag. Både i industrihistorien och i kulturen är gruvan en laddad bild för människans försök att behärska naturen.

Ofta hämtas bildspråket som kringgärdar gruvdriften ur kvinnokroppen. Det är moder jord man tränger in i och lägrar när man söker sig ner i gruvans mörker. Hos Karlsson liknas gruvan intressant nog vid ett kranium. I förhållande till traditionen ställer han bildspråket på ända och gör gruvan till en huvudsak – till den som härskar över människan. Det säger en hel del om stort och smått i hans universum. Det är den lilla människan han skildrar, med männens strävanden, drömmar och sårbarhet i fokus.

”Hackat i sten” vill mycket och är egentligen för lång och spretig för sitt eget bästa, men boken har ett säreget tryck som tränger både långt och djupt. Det är generationer av uppdämda berättelser som Karlsson pressar fram.

Kurténs andra ÅA-deckare karikerar intressanta diskussioner

BOKEN. I sin andra pusseldeckare rör sig emeritusprofessorn och författaren Tage A:Son Kurtén än en gång på sin mammas gata, i akademikvarteren kring Biskopsgatan i Åbo.

I debutboken ”Makten och härligheten” skrev han en mordhistoria med det gamla universitet och dess värden som mesta måltavla. I bok nummer två, ”När skönheten kom till byn…” är det den öppna kulturen som är hotad.

I renässansvillan Humanisticum, numera Juridicum, huserar det nya framgångsrika ”Förlaget Sofia”. ÅA har gått in för att satsa på en förlagsverksamhet som förenar vetenskaplig och skönlitterär utgivning. Sofia bemästrar marknaden i Sverige och har på kort tid blivit en farlig utmanare för ”Fusionsförlaget” i Helsingfors. Förlagschefen har man importerat från Stockholm. Han pyser av optimism och idealism, vill låta alla blommor blomma och ge varje författarfrö en ärlig chans.

I sin strävan för han en kamp mot såväl litteraturvetarnas tvärsäkra uppfattningar om litterär kvalitet som ekonomernas krav på lönsamhet och verklighetens krav på moral. Ett slagord i sammanhanget är frihet. Närmare bestämt författarens frihet. Det är nyckeln till en öppen och blomstrande litteratur och i förlängningen kultur.

För att vara så intresserad av frihet är Kurtén förvånansvärt njugg med friheten han ger sin läsare. Boken går på drygt 200 sidor, men ändå har han försett den med en förteckning över persongalleriet med uppgifter om namn, titel, ålder och viktiga karaktärsegenskaper. Vi får inte bara veta vem som är vem utan också vem som är jovialisk, vem som är självsäker, vem som är kritisk och vem som är försynt.

Kurtén är synnerligen mån om att läsaren ska hänga med. Han skriver lättfattligt och i de olika filosofiska reflektionerna som förs kring mekanismerna som fjättrar litteraturen är han noga med att hålla grundkursnivå. Små föreläsningar smyger sig titt som tätt in i dialogen som tenderar att bli tungrodd.

Som kompensation bjuder Kurtén både på mord och mordförsök, ett försvarligt antal misstänkta och ett så pass förvirrat mysterium att frågan om vem som är skyldig är öppen ända till det hårt regisserade slutet med pusseldeckarriktig samling i biblioteket. För mysteriets lösning står duon som Kurtén lanserade i sin förra bok: professor Kurt Ehn med filosofen Gunnar som sidekick.

Frågorna Kurtén aktualiserar kring litterär kvalitet och om vem som har makten att avgöra vad det innebär är intressanta och viktiga, men i sin hantering karikerar han dem intill oigenkännlighet. Saliggörande frihet mot tvärsäkra kvalitetsdemoner borgar helt enkelt inte för någon nyanserad diskussion.

När Kurtén ger sig i kast med temat sexuella övergrepp i kombination med etiska spörsmål kring liv och dikt blir det riktigt konstigt. En ung författare in spe har skrivit ett romanmanus där han tangerar sexuella trakasserier han utsatts för som barn. Med professor Ehn som behjälpligt bollplank kommer han till insikt om vilka förödande konsekvenser utgivningen av boken skulle få – för förövarna – och lägger manuset på is. Här hade nog Kurtén behövt gå en grundkurs i lärdomarna från me too innan han fattade pennan.

Boströms debut balanserar uppgivenhet och hopp

BOKEN. Nagu-bördiga Patrik Boström har sysslat med rockmusik och gått i livets hårda skola. Efter äventyr i stora världen är han sedan 1994 Åbobo. Debutsamlingen ”Av strimmor” är en både tät och trevande helhet där sårbarhet och mörkerseende bryts mot strimmor av ljus.

Perspektivet kommer utifrån och underifrån. Tilltron till samhället är undergrävd. Det ”bor i en ruttnande kropp”. En bitter biton vidhäftar många av dikterna men den tillåts inte förta klarsynen i perspektivet:

”Latar sig framåt i manisk överhastighetflyr sin skuggaflåsar flämtar jobb semester jobbhärdat stål gjort av gammalt pappersover med ögonen öppnaavgudar neonreklameräter och skiter plastinmurade i trygghetens kassavalvskördar höst på tidig vår”

Diktjaget genomskådar inte bara samhället, utan också Buddha, Jesus och Dylan. Den första är bekväm, den andra typiskt Woodstock och den tredje tjänar bara pengar. lllusionernas tid är förbi, men genomskådandet är inte renons på humor. Denna i kombination med plötsliga uttryck för ömhet ger samlingen en egenartad hudlöshet:

”Hur det nu än är så gillar jag faktiskt vissa mänskor”

Boström har gett ut sina dikter på eget förlag. Med en redaktörs hjälp hade säkert en del skönhetsfläckar kunnat städas bort och helheten komponeras effektivare. Å andra sidan rimmar känslan av råmaterial väl med dikternas grovhuggna och tillåtande tematik.

Boström diktar en värld där finns det utrymme för misslyckande. En plats där till och med ingenting har ett existensberättigande. Det är ont om sådana rum i dagens värld.

Freja Rudels

Dela artikeln