Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Emma Ahlgren ger kärleken en brutal omgång

Alexander Harald
En kvinna sitter på en soffa med en hund.
Krasst prosaisk och poetiskt effektiv. Med ”Hur kärlek fungerar" vidgar Emma Ahlgren sitt uttryck.

Hur kärlek fungerar

av Emma Ahlgren
Grafisk form: Emma Strömberg
Omslagsillustration av författaren
Schildts & Söderströms, 2022
119 s.

Vid första anblicken ter sig Emma Ahlgrens nya bok rätt beskedlig.

Den är liten och lätt i handen. Titeln – ”Hur kärlek fungerar” – låter visserligen riskabelt pretentiös, men ändå snäll.

Kärlek är ju bra! Sen börjar jag läsa och är inte längre så säker på den saken.

Emma Ahlgren är uppvuxen och verksam i Jakobstad. Hon är bildkonstnär och författare. År 2012 vann hon Mörne-tävlingen med dikter och har sedan dess gett ut två diktsamlingar.

Med ”Hur kärlek fungerar” vidgar Ahlgren sitt uttryck. Boken kan betecknas som en hybrid – på en gång krasst prosaisk och poetiskt effektiv. Kortnoveller varvas med dikter och skruvat fyndiga kontaktannonser.

Kontaktannonserna är som små rop från namngivna orter i Österbotten. I sig kunde de fungera som skrattvirke på lokala revyscener, men i den helhet Ahlgren levererar fastnar skrattet i halsen:

”Halvtam tioåring med intresse för frukt och fotboll säljes till heterosexuellt hem. Mild mjölkallergi och avelsrätt ingår. Allt beaktas. Malax”

Annonsen föregås av glimtar ur pälsindustrin som säkrar nyanserna i ordet ”avelsrätt”. Med ”heterosexuellt hem” spikas värdegrunden.

Tragedin i tanken på en tioåring till salu framgår sen i kortnovellen som följer på annonsen. Den handlar om ett marsvin som ska byta ägare på grund av ”förändringar i livssituationen”.

När djuret hämtas framstår ”livssituationen” som en skymt av självaste helvetet. ”Elå taar et hande iställe?” – mammans fråga om köparen vill ta sonen istället för marsvinet är kanske ett skämt, kanske en bön, och oavsett vill man helst gråta.

Ahlgren är kortfattad och skoningslöst osentimental. Hon registrerar, dröjer vid ytor och skeenden och överlåter åt läsaren att hantera de känslomässiga aspekterna och effekterna av handlingen.

Det är i tomrummen, i det outsagda, som texternas emotionella insikter genereras. Det är ett stildrag Ahlgren förvaltar med finess, men det är också tonen av en hel värld.

En värld där orden är till för det konkreta och gripbara. Där känslor och annat blödigt förtigs och förvandlas till de mest märkliga dysfunktioner.

Förvandlingar är det gott om i boken. En deprimerad tonåring byter kropp med sin överviktiga katt. En frustrerad mamma uppgår i husets elnät. En död kropp svävar över misären hon lämnat efter sig i väntan på en möjlighet att uppkopplas till himlen utan bankkoder.

Utan större åthävor låter Ahlgren sina gestalter passera gränsen mellan liv och död, natur och teknik, människa och djur, gott och ont. Hon fastnar aldrig i förvåning eller förfäran, utan undersöker klarsynt lakoniskt det som händer när gränser förskjuts eller givna roller omkastas.

De mest drastiska förvandlingarna bjuder på överraskningsmoment och uppfinningsrikedom, men det är i de små förskjutningarna Ahlgren är som starkast. Som i barnperspektivet på en mammas händer som krymper från magisk allsmäktighet till fumlande oduglighet på vägen från hemmet till dagis.

Dagistanternas tomma blickar räcker för att förvandla fulländad föräldrakärlek till fullfjädrad dysfunktion. Obligatoriska regnkläder fullbordar förlusten. På mindre än två sidor har Ahlgren avförtrollat ett barns värld.

Det är kanske så kärleken fungerar hos Ahlgren. Den är så skör att man som läsare helst undanber sig.

Det är vad hennes gestalter också gör. De frånsäger sig kärleken innan den tas ifrån dem. I förhållande till kärleken är Ahlgrens tjechovska vapen ständigt osäkrat. En katt som stryker mot en broders ben är nog för att skottet ska gå av:

”Min bror försökte trösta mig genom att påstå att katter inte har känslor. Att deras tillgivenhet bara är ett inlärt beteende för att lura oss att tycka om dem. Han kramade mig och sa att om jag var riktigt snäll skulle jag kanske få skjuta nästa gång.”

I kortnovellerna är perspektivet alltid ett jag, vare sig det är frågan om en katt, ett barn, eller en nyförlöst mor.

Tonen är också densamma. Intrycket är ett jag som växer och vidgas, som intar olika roller och positioner.

Greppet frammanar en monoton konsekvens som invaggar läsaren i en trygghet som sen varje text på något sätt river upp.

Österbotten är en tacksam utgångspunkt för Ahlgrens uppslitande operationer.

Vi befinner oss i ”Minkriket” – titeln på Karin Erlandssons roman från 2014 hade suttit fint också här – och dess sedvanliga ingredienser radas upp. Med pälsindustri, jordbruk, jakt, kärnfamilj, släkt, små kretsar och bekanta platser erbjuder Österbotten en ordning att skriva sig mot och ur.

Här finns en trygghet att ifrågasätta, en livsvärld att genomskåda eller spränga.

Det finns liksom en given botten i Österbotten. Ett slags grundmyt.

Kan det vara hemligheten bakom Österbottens många stora författare? Ahlgren är hur som helst på god väg att bli en av dem.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter

Your current shadow instance is ""Staging shadow"". Exit