BOKEN: Färjetrafiken synliggör förändringar i ekonomin, värderingarna och beteendet
Boken bygger huvudsakligen på intervjuer med kvinnor som arbetat på passagerarfartyg och bilfärjor.
Åländska kvinnor i färjerederiernas tjänst
av Agneta Karlsson
Grafisk form: Mikael Syrjälä, AboGrafi
Meddelanden från Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi nr 36 / Skrifter utgivna av Ålands kulturstiftelse XX, 2020
156 s.
Sjöhistoriska institutet vid Åbo akademi har en intressant historia som man kan fördjupa sig i på deras webbsida sjohistoriska.abo.fi . Det grundades 1936 med ett museiuppdrag, men föremålsbeståndet finns numera på Forum Marinum.
Institutet ägnar sig åt dokumentation och forskning på olika områden av vår maritima kultur och har en publikationsserie där ”Åländska kvinnor i färjerederiernas tjänst”, som utkommit i år är nummer 36. Den behandlar tiden 1959-1985 då färjetrafiken expanderade och rederierna behövde servicepersonal i stora skaror.
Agneta Karlsson som utfört studien är ekonomie doktor och hennes akademiska karriär har haft Lunds universitet som adress. Inriktningen på ekonomi och arbetslivets penningaspekter syns också tydligt i undersökningen.
Siffror och tabeller är frekventa i den första delen, de skymmer nästan det översiktliga, men när man tagit del av informanternas berättelser, sjutton namngivna kvinnor som arbetat för åtta olika rederier, är man glad över att kunna gå tillbaka och förankra utsagorna i kalla fakta. Förutom informanterna är också personalchefer och tjänstemän intervjuade.
Tidsperioden infaller innan jättefärjorna, de gigantiska nöjespalatsen, kom i trafik. Bilderna på ett av de första fartygen som satsade på passagerarfartyg är slående. Fartyget Slite var ett ombyggt lastfartyg där salongen var det tidigare lastrummet.
Fartyget Slite var en ombyggd lastbåt som sattes in i passagerartrafik. Foto: Ålands museum, Elis Fogdes samlingar
Boken hanterar en tid av omvälvning som har många premisser. En av dem finns inom jordbruket, som 1960 sysselsatte 3800 personer på Åland och trettio år senare inte ens hälften av det. Samtidigt ökade också arbetstillfällena inom den offentliga sektorn.
Färjetrafiken blev en del av den stora strukturomvandlingen, en möjlighet för kvinnor att komma ut i arbetslivet – och dessutom få ovanligt bra betalt. Systemet med provisionslöner som fanns under en period kunde få inkomsterna att stiga markant för vissa grupper ombord.
De arbetsintensiva passen och ledigheten i land skapade en ny livsstil. Uppfattningen var att det avskilda livet ombord lätt orsakade skilsmässor. Men den reella orsaken till dem kan lika väl vara kvinnornas ekonomiska självständighet, det kan avläsas i studien.
Intressant är att ta del av den första tidens informella rekrytering, långt ifrån dagens obligatoriska cv:n och arbetsintervjuer (i källförteckningen anges t ex ”Ellen Eklunds rekryteringshäfte”). Men alla jobb ombord var inte attraktiva för åländska kvinnor, städningen fick till en början skötas av personal från fastlandet.
Inkomsterna höjde familjernas levnadsstandard kraftigt, man kunde bygga hus, skaffa bil och stuga, resa. Den ökade konsumtionen syntes också ombord, försäljningen byggdes ut, fartygen blev hastigt större och fler, hyttkomfort – också för personalen – blev en självklarhet.
När serveringen blev dragplåster behövdes restaurangkunnig personal. Foto: Lars-Erik Erikssons samlingar
Studien rör också historiskt vid könsperspektivet. Sjöhistorien har tidigare varit manligt dominerad, själva sjömansyrket har heroiserats. Kvinnornas intåg ombord var inte okontroversiellt, trots att deras uppdrag mest fanns i servicesektorn. En informant berättar att det inte alltid sågs med blida ögon att servicepersonal umgicks med de ”riktiga” sjömännen.
Några tar också upp jargongen och sexuella trakasserier. Det gällde att ”stå på sig” och ”sätta ner foten”. Så uttrycks det. Färjetrafiken synliggör – ofta bjärt – många samhälleliga förändringar, inte minst inom konsumtionen och mobiliteten (som den ju blir en sinnebild för).
Sjöhistoriska institutet har också tidigare gett ut en publikation i ämnet, ”Färjefart. Historiska och etnologiska perspektiv på färjetrafiken mellan Finland och Sverige” (2012), med institutets nuvarande föreståndare Kasper Westerlund som redaktör.
I förordet till den efterlyste han konkreta studier i kulturantropologen Leonora Eskilssons anda. Och Westerlund anknyter också i förordet här till henne, en fiktiv person i sista delen av Ulla-Lena Lundbergs sjöfartsepos. Initierade och intresserade läsare gör kanske genast kopplingen när de får ”Åländska kvinnor i färjerederiernas tjänst” i sin hand.
Ann-Christine Snickars
ÅCS: så rolig avslutning på recensionen. Precis vad jag tänkte ang. Ulla-Lena Lundberg redan innan jag kommit så långt.