Freja Rudels 04.08.2021 10:00

Lars-Ivar Ringbom var konsthistoriker, professor, konstnär, tänkare och åbolänning med rötter och hjärta i Korpo.
I Jan-Ivar Lindéns biografi över morbrodern skymtar alla dessa aspekter av Ringbom förbi. Paradis och modernitet. Om livssynen hos Lars-Ivar Ringbom, fokuserar dock främst Ringboms texter.

Lindén är mer filosof än levnadstecknare. Framför personen betonar han verket. Likt en god opponent går han i dialog med Ringboms skrifter, speglar och tolkar dem, placerar dem i ögonöppnande sammanhang, framhåller bärande och alltjämt bärkraftiga insikter, men påtalar också skevheter och motsägelser.

I Ringbom framträder en akademiker och en intellektuell av svunna mått, med bred bildning och ögonen öppna mot världen utanför akademin. Den akademiska karriären föregicks av konststudier. Han var medlem av den modernistiska Quosego-kretsen och hade en viktig själsfrände i systern, konstnären Lena Ringbom-Lindén.

Redan som 24-åring tog Ringbom över undervisningen i konsthistoria vid Åbo Akademi, först som doktorand, sen som doktor och från 1943 som professor. Det unga universitetet hade behov av att knyta lyskraftiga intellektuella till sig. Med studier i Tyskland i bagaget, släktband inom åboländska bildade kretsar och kopplingen till Quosego var Ringbom just en sådan, även om han var ung.

I sitt vetenskapliga skrivande intresserade han sig för idel stora teman: uttryck och varseblivning, revolutioner inom konsthistorien, gralmyten och paradisets ikonografi.

Pressbild

Ringboms tänkande närs förutom av konsthistorisk bildning även av psykologi, filosofi och religionshistoria – en bredd som kräver en hel del av sin uttolkare. Lindén är beläst som få och klarar uppdraget med glans. Att man som biografiläsare hänger med i alla svängar är däremot inte givet.

Abstraktionsnivån är hög i Lindéns framställning. Han svänger sig med begrepp och referensramar som inte nödvändigtvis öppnar sig för den vanliga läsaren. För att få ut möjligast mycket av boken ska man kanske vara just filosof eller konsthistoriker. Men även för den som inte är insatt har Paradis och modernitet mycket att ge, inte minst tack vare illustrationerna.

Verket är rikt illustrerat, inte bara med Ringboms egen produktion och den konst han ägnat sig åt i sitt värv som konsthistoriker, utan också med systern Lenas konst.

Där Ringboms egna konstnärsambitioner gav vika för vetenskapen målade systern vidare. I biografin löper hennes konst som en parallell berättelse i bilder.

Om Lars-Ivar Ringbom i sin forskning ägnade sig åt föreställningar om det jordiska paradiset, framträder något av ett sådant i systerns många målningar med Korpomotiv.

Bildsättningen spelar också en avgörande roll i förmedlingen av Ringboms bakgrund och person. Fotografier av familj, släkt, vänner och viktiga platser berättar om den människa som inte riktigt får utrymme i Lindéns text. Bilderna fascinerar och berikar helheten, men framhäver kanske också en brist i Lindéns verkfokuserade framställning.

Valet av betoning är medvetet. Lindén påpekar riktigt att vi vet mycket lite om upphovspersonerna bakom de viktigaste texterna i vår kulturhistoria (tänk Bibeln och Odyssén), och att texters intellektuella verkan och värde kanske skyms snarare än framträder om man väljer att läsa dem biografiskt.

Samtidigt finns det nästan lite beröringsskräck i Lindéns extrema nedtoning av privatpersonen Ringbom. Lindén tecknar visserligen hans familjebakgrund. Förfäder, föräldrar, syskon och kusiner får plats, men hans familjeliv därefter, existensen av en fru och barn, nämns inte annat än i enstaka bisatser och bildtexter.

Det dröjer ända till efterordet innan Lindén själv kommer ut som Ringboms systerson och att Lena Ringbom-Lindén var hans mamma får läsaren räkna ut själv.

På så sätt blir biografin aldrig inåtvärmande eller snaskigt privat. Men känslan av att mer kunde ha sagts om Ringboms liv infinner sig. Och också frågan om inte det livet hade kunnat kasta värdefullt och annorlunda ljus över texterna än den belysning Lindén nu valt.

Det förtar ändå inte det faktum att Lindén ur sitt perspektiv lyckas säga oerhört mycket. Med sina idéhistoriskt kontextualiserande och kritiskt rannsakande analyser gör han exempelvis intressanta reflektioner kring kopplingarna mellan idéer och politik före och under andra världskriget.

Ringboms intresse för livsfilosofi, hans betoning av växelspelet mellan liv och ande, materialism och idealism, och den centrala roll den tyska kultursfären spelat i hans bildningsgång, för honom nära inpå tankestoff som urartade i en katastrof. Genom exemplet Ringbom sonderar Lindén den snåriga terrängen mellan avståndstagande, distans, närhet och delaktighet som intellektuella under 30-talet navigerade, utan facit på hand.

I Ringboms 30-talstexter finns inget aktivt motstånd, men heller inga nazisympatier eller antisemitiska åsikter. Lindén spårar hos Ringbom en motvilja mot att göra politik av idéer, ett värnande om rätten att tänka större än och bortom dagspolitik och ideologi.

Lindén har öga för nyanser, och ord för vikten av just nyanser. Han visar att livsfilosofi är annat och mer än Blut und Boden. Men också hur lätt tankestoff kan karikeras, förvrängas och utnyttjas i destruktiva ideologiers tjänst. Det är idéhistoria på hög nivå, med iakttagelser av vikt för vår tid. För ingen tankeströmning går fri från destruktiva uttryck, och det bästa vaccinet är alltjämt kritiskt tänkande.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln