BOKEN: I motståndet mot att kategoriseras ligger Sally Salminens storhet
Min ljusa stad.
Sally Salminens roman ”Katrina” fanns i snart sagt alla hem, den lästes och älskades och översattes till sensationellt många språk. Till var mans kunskap hör också att den vann en pristävling, och att Sally Salminen vid tidpunkten (1936) arbetade som hembiträde i New York.
Hon föddes i ett åländskt småbrukarhem, hade många syskon. Där kunde man drömma om biljett till Amerika. Vissa var driftiga och skaffade sig en, så gjorde Sally och hennes syster Aili, sedermera Nordgren, också hon författare. Det är en härlig historia. Skriva bästsäljare, bli känd, kanske rik, det är ju drömmen!
På det ytplanet kan man säkert hitta en del av av orsakerna till att ”Katrina” fått en renässans i dag. Men Ulrika Gustafsson nämner inte ”Katrina” i titeln på sin nyutkomna biografi. Den heter ”Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen”.
Det är en på flera sätt klassisk biografi som tematiserar men som i stort sett rör sig framåt kronologiskt, från författarens födelse 1906 till hennes död 1976. Men den är också mer kritisk och mer personligt sympatiserande än biografier brukat vara.
Författarbiografier har ju ofta varit så sterilt vördnadsfulla att de liksom blivit gravstenar. Men nu är vi sedan en liten tid inne i en annan epok, där respekten för objektet innebär en omsorgsfull kontextualisering – och att inte banga för motstridigheter eller sånt som kan vara svårsmält eller underligt.
Ulrika Gustafssons bok är ett exempel på den nya vågens biografier. Hon stiger ibland själv tydligt fram i resonemangen kring attityder under Salminens tid och hur vi ser på tingen nu. Det är givande för läsaren, det känns hederligt, blir ibland en riktig ögonöppnare.
Jag uppskattar mycket passagerna där upplevelserna under krigsåren sätts i perspektiv. Sally Salminen gifte sig 1940 med den danska konstnären Johannes Dührkop och de bosatte sig i Danmark. Hon och maken företog som nygifta en äventyrlig resa där de rapporterade från krigets Finland. Fortsättningskriget gjorde henne besviken, i sitt kall som ställningstagande person och omutlig författare måste hon uttrycka det.
Paret öppnade också sin familj för en judisk pojke vars biologiska föräldrar först måste fly och senare begick självmord, de blev i praktiken hans föräldrar. Tiden var pressande, man förstår att frasen ”under kriget”, som äldre släktingar rört sig med, inte bara inkluderade kamp och uthållighet utan också påminde om behovet av sömnmedicin och allehanda lugnande medel.
Ulrika Gustafsson hänvisar till Karin Johannissons ”Den sårade divan”, när hon resonerar kring kris, skapande och psykisk ohälsa, framför allt i just det här tidsskedet. Det känns relevant.
Sally Salminen vistades också själv en kortare tid på psykiatrisk avdelning. Av allt att döma arbetade hon flitigt där (och framförde efter vistelsen skarp kritik mot förhållandena).
Men att kalla Salminen ”arbetsmyra” skulle vara ett avfärdande, en röst bland hennes närmaste karaktäriserar henne snarast som en boren arbetsledare. Hon var också den i familjen som tjänade mest.
Biografin genomsyras av dynamiken – för att inte säga dragkampen – mellan bilden som medierna och kritiken och litteraturhistorien velat ge av Sally Salminen och det hon själv uttryckt i text och liv.
Fastän hon åkte in i den litterära världen med strålglans och dunder och brak – hon blev föreslagen för Nobelpriset direkt efter ”Katrina” – så var hennes författarkarriär en färd som gick mer eller mindre motströms. Hennes böcker som kom strax efter Katrina blev svalt mottagna. Och när hon skrev om Lars Laurila, ett alter ego som var en man, togs det inte heller emot med öppna armar.
För senare tiders feministiska litteraturforskning, som omfamnat Salminen, har ett sånt grepp varit kontroversiellt. Nutida läsare, i den mån de finns, fastnar kanske hellre för hennes mer entydigt självbiografiska verk eller böckerna om resor.
Ulrika Gustafsson går noggrant igenom mottagandet, och jag tycker att de sekvenserna egentligen är tråkigare än inslagen om motiv och attityd i romanerna, men det finns en poäng i grundligheten. När genomgången en gång är gjord (med en hård slutkläm med exempel från de finlandssvenska litteraturhandböckerna) kan man börja ägna sig åt Salminens motivvärld igen. Jag läser in ett löfte eller en uppmaning här.
Men ”Min ljusa stad” är på inget plan någon apologetisk skrift. Ulrika Gustafsson är fullt medveten om att många av Salminens litterära verk har brister, Salminen kände det också själv. Kanske fick hon inte tillräckligt redaktionellt stöd, kanske var hon inte så mottaglig.
Relationen mellan henne och det finlandssvenska förlaget var till slut inte den allra bästa. De senare verken kom också ofta först ut på danska och efteråt på svenska. Enligt Gustafsson kan man märka förlagsnjuggheten också i ”Sallys saga”, en textantologi som utkom till romanen Katrinas 50-årsminne.
Biografin kastar ljus över många aspekter som styr det litterära fältet: vem älskar publiken, hur formaterar medierna en bästsäljande författare, hur hanterar kritiken en kvinna – som inte kommer från kretsarna utan från en okänd by – som skriver?
När Salminen gick egna vägar verkade de flesta vilja kasta in henne i ursprungskategorin – folklivsskildringen – igen. Men att stänga in henne lyckades aldrig. Det är där Sally Salminens stolthet och storhet ligger.
Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen
av Ulrika Gustafsson
Omslag och grafisk form: Eva Wilsson
Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland, 2019
375 s.
Tack, ACS, för denna recension. Har inte läst denna bok ännu, men grävde fram ”allt” om Sally och hennes begåvade familj för sådär 30 år sedan. Känner igen mycket redan utifrån din text.