Freja Rudels 20.07.2023 19:00

Under andra världskriget vårdades cirka 18 000 finländska soldater för psykiska besvär. Siffran motsvarar fem hela infanteriregementen eller nästan 100 inlagda för varje krigshjälte korad med Mannerheimkorset. Hur många soldater som insjuknade mentalt utan att någonsin få vård vet ingen.

Ville Kivimäkis ”Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945” dröjer vid erfarenheter som inte fått plats i den förhärskande berättelsen om krigsårens heroiska kamp. I fokus står människans psykiska sårbarhet och krigets omänskliga prövningar.

Bygger på doktorsavhandling

”Sargade själar” är en översättning av Kivimäkis ”Murtuneet mielet” som utkom för tio år sedan och i sin tur bygger på doktorsavhandlingen ”Battled Nerves”, med vilken han disputerade vid Åbo Akademi 2013. Redan då väckte undersökningen massiv uppmärksamhet och Kivimäki erhöll Fack-Finlandiapriset för sin bok. Verket sågs fylla ett tomrum både i krigshistorieskrivningen och i den nationella självuppfattningen: Äntligen satte någon ord på erfarenheter vars följdverkningar skälvt genom generationer.

Att boken först nu kommer i svensk översättning är lite överraskande. Det här är ett verk som borde ha gjorts tillgängligt för så många som möjligt så fort som möjligt. Å andra sidan är det synnerligen vältajmat med en översättning nu. Boken landar i en verklighet där brinnande krig inte primärt är en historisk angelägenhet, utan en del av Europas nu och ett framtidsscenario vars reella möjlighet för Finlands del inte kan förnekas. Vi lever i en tid då Kivimäkis insikter och rön tål upprepas.

Bortsett från ett nyskrivet förord och en epilog som drar paralleller till Rysslands anfallskrig mot Ukraina är ”Sargade själar” en svensk version av den finska utgåvan.

Kvar står Kivimäkis teser om att det psykiska lidandet å ena sidan trängts undan av den nationalistiskt närda berättelsen om den självuppoffrande och heroiska finländska soldaten och å andra sidan flutit ut i en generell bild av hela finska folket som krigstraumatiserat.

I den nationella självförståelsen ryms mycket svårmod och kriget har blivit ett slags universaltrauma att hänvisa till. Men ju närmare fronten de traumatiska erfarenheterna uppkom, desto svårare var de att benämna. Psykiska men sågs inte som invalidiserande och berättigade inte till ersättningar förrän på 1990-talet och det var få som hade mod att ansöka om dem. Bristande kunskaper, ideologiska intressen och ett segt stigma kringgärdade de psykiska reaktioner som kriget förorsakade hos soldaterna.

Att det var kriget som gav upphov till lidandet är en tanke som ur dagens perspektiv känns given, men som så gott som helt lyser med sin frånvaro i de sammanhang och resonemang som Kivimäki blottlägger. Orsaken till psykiska sjukdomstillstånd, från granatchock till krigsutmattning, söktes i individens personhistoria och konstitution. Brister i intelligens, motståndskraft, redbarhet och socialitet låg bakom reaktionerna. Inte veckotal av beskjutning eller åsynen av en kamrat som sprängs i bitar alldeles intill dig.

Exceptionell blodighet

Kivimäki kartlägger de psykiskt drabbade under krigsåren, vilka de var och vilka uttryck deras illamående tog sig. Under Vinterkriget var det chocken som dominerade symptombilden. Krigserfarenheten var ny för de flesta som ryckte in och krigets blodighet var av en exceptionell kaliber.

De som skickades till psykiatrisk vård var ofta ”omskakade”. Symptomen motsvarar det som i internationell militärpsykiatrisk forskning benämns granatchock. Under kriget talade man om chock-patienten som ”tärähtänyt” (omskakad). Det var, påpekar Kivimäki, en talande beskrivning av patientens tillstånd, men också en benämning med en pejorativ underton. Den omskakade hade hamnat ur led. Felet lokaliserades till personen.

Under mellanfreden och fortsättningskriget förändrades symptombilden. Den typiska patienten var äldre och utmattning och depression blev vanligare än chock förorsakad av direkt fronterfarenhet. Det utdragna, nötande krigstillståndet krävde sitt och soldater som kanske redan krigat i flera krig hade gjort slut på sina krafter.

Boken landar i en verklighet där brinnande krig inte primärt är en historisk angelägenhet, utan en del av Europas nu.

Kivimäki utgår ifrån uppgifter om samtliga intagna och deras symptom, men gör också en kvalitativ undersökning av ett mindre sampel. De mer övergripande resonemangen illustreras med porträtt av enskilda soldater som uppsökt vård, av vad de lidit av, vad de fick för diagnos och vård och var de sen hamnade. Medan siffrorna blir så många och så stora att det stundtals svindlar, biter sig porträtten fast. Det är här smärtan blir gripbar.

För någon som aldrig befunnit sig i ett land i krig och än mindre vid en front är det obegripligt att någon klarar sådana förhållanden med psyket intakt. Symptomen soldaterna uppvisade känns som ett fullt rimligt mänskligt svar på omänskliga prövningar. Men när det begav sig var det inte så. Normen sa att pannan skulle hålla, att en riktig finsk man står ut och står upp för fosterlandet.

I ett kapitel om frontsamhället spårar Kivimäki den blandning av nationalistiskt laddad, närmast mytisk föreställd gemenskap och upplevt kamratskap som bar merparten av soldaterna genom upplevelserna. Här avtecknar sig den världsbild i förhållande till vilken en soldat som reagerade psykiskt framstod som onormal. Misstankar om att den psykiskt sjuka simulerade sina symptom var vanliga och psykiska sjuka sågs som besläktade med desertörer.

Janne Rentola

Psykopati, psykogen reaktion, antisocial läggning – diagnoserna i journalerna Kivimäki citerar ter sig ofta märkliga. Att exempelvis psykopati var någon sorts allmän benämning på psykisk sjukdom och inte lika negativt laddat som idag, blir klart. Likaså att diagnosen posttraumatiskt stressyndrom ännu inte fanns att tillgå. Psykologiskt kunnande saknades helt och de få militärpsykiatrer som fanns att tillgå hade lärt sig att härleda symptom till individen och söka orsaker i arv och uppväxt.

Kivimäki visar att den stora merparten av psykiatrerna var bildade individer från överklassen, medan merparten av patienterna tillhörde de lägre samhällsklasserna. Omsorgen om patienten fanns, men den överskuggades alltid av nationens intressen. Det fick inte bli för lätt att få en frisedel på grund av psykiska besvär. Psykiska ”epidemier” måste undvikas för att hålla armén funktionsduglig.

Kivimäkis undersökning är diger. Han famnar brett och resonerar sig fram. Långt ifrån allt hinner han gå till botten med, men han förmår ändå formulera frågor som för framställningen in på djupet. Bäst är han i närbilderna av enskilda soldater eller läkare. Här röjer Kivimäki rum för både identifikation och självreflektion. Han visar hur lätt det är att halka in i de förklaringsmodeller som var förhärskande under krigsåren och hur all förståelse är beroende av sitt sammanhang.

Att göra upp med krigets kontext, hjältesagan och det psykiska lidandets stigma är ett styvt jobb. Idag då starka krafter igen vill likrikta den nationella självbilden och stänga ute det som inte följer normen känns Kivimäkis sammansatta skildring av den finländska krigserfarenheten viktigare än någonsin.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln