Freja Rudels 16.08.2023 18:42

De senaste utgåvorna i Ellips skriftserie ”lilla e” får mig att tänka på saft, sylt och inläggningar, på skafferihyllors skatter och källardoft, udda smaker på burk.

De är säkert augusti och skördetiden som spökar, men Fredrik Bäcks genialt anspråkslösa formgivning med titel och författarnamn skakigt präntade på skira etiketter handlar plötsligt om att ta tillvara. Häftena andas analog husmorsvisdom. De berättar om vikten av att förpacka och förvalta det egenartade och förgängliga.

Häfte sex och sju i den nymornade skriftserien är signerade Robin Valtiala och Lina Hagelbäck. Båda är etablerade författare, men med en produktion lite vid sidan om allfarvägarna, med utgivning på skiftande förlag, i olika genrer och genrers gränsland.

Valtiala har sedan debuten som poet 1991 förutom poesi gett ut en roman och reseskildringar där han rör sig i den spansktalande världen och litteraturen. I ”Glada och hemska lekar. Tre avantgardepoeter från Tenerife” debuterar han som översättare.

Emilia Siltavuori

Domingo López Torres, José Antonio Rojas och Julio Antonio de la Rosa har inte bara hemön Tenerife gemensamt. De levde alla under 1900-talets första tre årtionden och dog unga genom drunkning: Rohas och de la Rosa i en olycka, López Torres packad i en säck, ikastad av falangisterna. De tillhörde en grupp kallad Papperssvalorna (Pajaritas de papel), som bidragit till att bevara deras skrifter för eftervärlden.

I en inledande essä introducerar Valtiala i korthet poeternas dramatiska livsöden och deras litterära produktion positioneras både i förhållande till våra breddgraders modernister och det spanska avantgardets stora namn. Så långt är det snarast frågan om initierad handboksprosa, men när Valtiala kommer in på själva översättningen glimrar det till.

Öppet vittnar han om svårigheter att hitta rätt ord eller ton, skiftande metoder, val han gjort och inte gjort. Möjligheterna och omöjligheterna som en översättare ställs inför konkretiseras i Valtialas öppenhjärtiga redovisning. Inblicken i relationen mellan översättning och original är fascinerande, kanske särskilt för att Valtiala låter sin oerfarenhet skina igenom.

Jag hör till dem vars erfarenhet av Tenerife begränsar sig till all inclusive-hotell och utflykter längs de mest givna turiststråken. Jag är inte förtrogen med Valtialas poeter eller kanarisk poesi överhuvudtaget. De drygt tjugo dikterna som Valtiala översatt räcker heller inte till för att jag ska få något riktigt grepp om författarskapen.

Däremot erbjuder de en ingång som befäster ett annat perspektiv än det turistiska. Här finns den abrupta övergången mellan dag och natt, flygplanen, solen, stränderna och havet, men skildrade inifrån, från en punkt där allt är på riktigt och man lever fullt ut med drömmar och sorger och orättvisor och lustar som fortgår också efter att ditt plan har lyft.

Igen spökar augusti. Sommaren slocknar som bäst i den skärgård jag själv bebor. Jag brukar le åt alla turister och sommargäster som tycks leva i tron att den är allt. Som inte förstår att livet här försiggår året om och att det finns ett helt maskineri bakom sommarfasaden. När jag läser Valtialas poeter får jag le åt mig själv.

Cato Lein

Också Lina Hagelbäcks diktsvit ”Obekanta årstider” erbjuder utmärkt augustiläsning. Här ikläs ett relationsdrama meteorologisk dräkt, eller tvärtom: vädrets tryckförändringar förses med emotionell klangbotten.

Hagelbäcks produktion innefattar poesi och prosalyrik. Hon är bosatt i Stockholm, men bekant också på den finlandssvenska litteraturscenen i och med den prisbelönta diktsamlingen ”Ömhetsmarker” som hon gav ut tillsammans med Ulrika Nielsen 2017.

”Obekanta årstider” är rolig, skarp och svart. Jag vill genast stryka o:et ur titelns ”Obekanta”. När Hagelbäck med väderrapportston ringar in rester av gårdagens nederbörd, solens allt desperatare sken och högtryckets jäsningsprocesser som utmynnar i ren skilsmässa på verandan är igenkänningen total.

Hur ofta står vi inte och gapar inför våra relationer som inför vädret. Som om de bara hände oss, helt utan egen förskyllan. I Hagelbäcks diktsvit finns en uppsjö av annalkande moln, besvikelser inför plötsliga tryckförändringar, snöflingor som singlar in mellan orden på julaftnarna och sol som inte vet av några hämningar.

Något uttalat mänskligt subjekt syns inte till bakom de punktvisa lägesnoteringarna, men jag träder instinktivt in. Jag känner mig hemma i korsdraget Hagelbäck får till mellan ute och inne. Och det tror jag att de allra flesta kan göra. Alla som har ojat sig över vädret, som sett sommaren regna bort eller känt lågtryck över bröstet.

Att allt till syvende och sist är ett enda stort självbedrägeri, att vi människor har oss själva att skylla för både vilda väder och mellanmänskliga barometerkast är inte det viktiga här. Det är alls inte klimatfiktion av den sorten. Hagelbäck fångar hur folk är mest, inte hur vi borde vara:

”vi är fortsatt inne
i en ostadig väderperiod
nervspänningar
mellan eld och storm
epik och dramer”

”Obekanta årstider” är en uppenbar helhet med verkshöjd, men inte riktigt en samling. ”Glada och hemska lekar” är ett knippe brottstycken och ingångar. I en tid då litteratur allt oftare är synonymt med roman och romanerna blir allt längre och mer ljudboksanpassat intrigdrivna är det lätt att avfärda texter som dessa som spill, som ofullgångna och otillräckliga som litteratur.

Men iklädda blekbrutna pastellpärmar, med stift i ryggen och etikett på pärmen blir de något annat. Skriftserien ”lilla e” är en påminnelse om vad litteraturen också kan vara: Trevande, tunn och liten, men omisskännligt vibrerande.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln