Freja Rudels 02.11.2023 10:00

På omslaget till Peter Mickwitz nya diktsamling ”Misslyckad i en uggla” deppar ett mellanting mellan människa och uggla.

Ett öga är slutet, det andra ser ut att inte ha sovit på evigheter. Tippen på näbben håller på att lossna och en malplacerad kungsblå mantel trycker ner den redan hukande gestalten.

Bakgrunden utgörs av några sargade trädstammar och sand: ett landskap som livet har övergett.

Som bildens upphovsman anges Peter Mickwitz med Dall-E 2. Den sistnämnda är en AI-modell med vilken man kan generera bilder utifrån beskrivningar i text: prompts.

Man blir lite nyfiken på hur prompten för denna uggla lydde. Och om AI är medskapare till omslagsbilden kan man inte låta bli att undra över vilken roll AI spelar inne i boken.

Omslagsbilden är helt i linje med hur Mickwitz utmanar läsaren genom att osäkra litteraturens mest grundläggande beståndsdelar: förhållandet mellan upphov och utsaga, ord och betydelse, perspektiv och motiv. Inte ett ord går säkert.

En utbytt bokstav här och där, särskrivningar och sammanskrivningar och diverse förvrängningar av stående uttryck förskjuter och förvittrar det språk vi känner: ”trumPeter ljög gnällt!”

Mickwitz hantering uppenbarar språkets plasticitet och skörhet, men också vårt slentrianmässiga förhållande till språket.

I hans diktvärld får läsaren ständigt vara på sin vakt och tvingas utmana det invanda och antagna.

Dikterna breder ut sig som minfält och gungfly – frammanar ett tjälskadat språk för en själskadad tematik.

Intresset för språkets materialitet är en röd tråd i Mickwitz mer än trettioåriga författarskap. Bråk med språk, genrer och stilar har varit mer regel än undantag i hans böcker där poesi och essä ofta löpt omlott.

Det har varit allt ifrån ögonöppnande till fantasifullt, roligt och tekniskt och torrt, men aldrig har jag upplevt leken med språket som lika allvarlig och angelägen, lika etiskt och emotionellt akut som i ”Misslyckad i en uggla”.

Ugglan är deprimerad. Mickwitz är misslyckad. ”trumPeter” gnäller så som bara den som nått botten kan. Det är måttlöst hopplöst:

”damm täcker mig
det kittlar lite det kliar
något jag märker inte
att jag märker att jag
inte längre kan röra mig
inte klia skrapa mig jag
har inte blivit nu har
jag blivit en staty en
mumie en kvarlämning
som jorden vänder som
solen värmer som
universum glöm-
mer om”

Sällan har jag sett depressionens levande död så träffande gestaltad som i ”Misslyckad i en uggla”. Dess värld är precis så narcissistiskt navelskådande och plågsamt enahanda som den deprimerades värld.

Men konststycket Mickwitz lyckas med är att visa att den världen är vår allas. Det personliga haveriet är inte privat.

Misären och misslyckandet framträder som en spegel för och ett svar på en värld där svaghet tvättas bort och annanhet utplånas.

Förlaget

När diktjaget bittert svär över de duktiga uteslutarna och vältrar sig i en brun dager, när han ser bekräftelsen som ett odjur och utnämner jaget till den ensammaste av platser rister det i membranen som håller samtiden samman.

Bitterheten sticker i ögon som vant sig vid glansbildsfasader. Nyanserna av brunt för tankarna till de tilltagande fascistoida tendenserna i världen.

Jagiskheten och bekräftelsemonstret är symptom, inte bara på depression utan på ett helt nu.

Depression är för övrigt ett utmanande motiv. För att det ska bli synligt krävs en distans som lätt blir ett svek. Som i tillfrisknades berättelser från andra sidan om mörkret. Eller i samtidsanalyser som tappar taget om depressionens unika ensamhet.

Mathias Rosenlund lyckades i sin poesidebut ”Melancholia zoantropia” (2023) uppamma distansen genom att ta klivet ut ur människan.

Ett annat färskt exempel är Miira Luhtavaaras ”Tuhkaksi tekemisen taika” (2023) där depressionen filtreras genom den handfallna medmänniskans blick.

I en dikt som nästan tycks kommentera den här problematiken slår Mickwitz diktjag fast att det inte är självömkan han sysslar med eftersom självömkan inte är möjligt om självet är allt som finns, för ömkan förutsätter en annan plats, ett utanför.

Mickwitz vet att det är omöjligt att både stanna i och se depressionen. Och ändå är det just det jag tycker att han gör.

När omvärlden rinner in i depressionen och depressionen rinner genom världen är den hopplöst färsk och ensligt misslyckad. Analysen och klarsynen förtar inte smärtan. Vidden tecknas aldrig på bekostnad av udden.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln