Freja Rudels 03.10.2023 15:57

”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled”, lyder den välfunna titeln på Mikaela Nymans andra diktsamling.

I hennes poesi forsar nuet fram i ett sammelsurium av skepnader. Det rister och river med en apokalyptisk kraft som hon hanterar just genom att skriva i sidled.

Dikterna frammanar en hållning som varken spjärnar emot eller låter sig sugas med, som inte konfronterar eller backar, utan placerar sig jämsides, alldeles intill, och rör upp en möjlighetsrymd utåt.

Den Ålandsbördiga författaren Mikaela Nyman är bosatt på Nya Zeeland och har en fot i vardera litteraturen. Hon diktdebuterade 2019 med den kritikerrosade samlingen ”När vändkrets läggs mot vändkrets” som handlade om att ta farväl av en syster.

I Nya Zeeland har hon doktorerat i kreativt skrivande, gett ut en roman på engelska och arbetat med att synliggöra litteraturen i Stillahavs-regionen.

I en intervju för Hbl berättar hon att rivströmmar är en konkret del av den verklighet hon har fått lära sig att handskas med i sitt nya hemland. Det är frågan om underströmmar i havet som kan dränka den som inte vet att enda sättet undkomma är att simma i 90 graders vinkel från strömmen.

Naturen – dess konkreta skepnader från rivströmmar till isbjörnar, till fjärilar, stamceller och klorofyll – utgör en avgörande dimension i samlingen, som samtidigt vidgas och ständigt hakar i det av människan förvållade:

”På en annan kontinent regnar sanslösa mängder
granater och bomber över barn och civila”

Den ekopoetiska ansatsen rör sig jämsides med iakttagelserna av mänsklighetens framfart. Ömsesidigt belysande och oupplösligt förenade flätas de samman i dikterna. Coronapandemin gör det trendigt att stoppa upp djur. Med naturvetenskaplig precision och blinkningar mot Nabokov stagas bakkropp och nålas vingspann.

Det är ofta våldsamt. Lerforsar spränger broar, sjukdomar förvränger kroppar, pandemin splittrar familjen. Lämnar en pappa ensam och ouppkopplad på andra sidan jorden.

Krig, klimatförändring, corona, katastrof – allt det exceptionella som plötsligt blivit vardag trängs i dikterna. ”Fatta att det är det ofattbara” heter det om granatregnet över barn, och där finns en uppmaning som diktjaget tycks ta på fullaste allvar: att fatta det ofattbara utan att tappa bort o:et. Det som är för stort och för hemskt både för att vi ska kunna greppa det och för att vi ska kunna blunda.

Blundandets strategi flimrar också förbi. Väninnan som håller på att konvertera till judendomen och helst umgås uppkopplad med likar i New York, omsluten av sin privata andliga bubbla, är en av strömmarna Nyman rör sig i förhållande till.

Ellips

En annan ström är det stigande havet. På Antarktis behövs en brevbärare som kan räkna pingviner. Isbjörnens lever skall du aldrig äta och på Back Beach i Taranaki finns sandstensinskriptioner för havet att skölja bort.

Geografiskt binder Nymans dikter samman de allra sårbaraste platserna på en klimatförändrad jord. Sidlänges rör hon sig mellan dem. Låter dem ta form och plats i dikterna och därigenom tvinga läsaren att fatta det ofattbara.

Men det blir aldrig en effektsökande sorgesång, utan snarare en relation. Nymans poesi står i relation till platserna den uppsöker. Knyter an till dem, emotionellt och personligt och visar att människa och plats inte kan skiljas åt:

”Mitt hjärta jamar som vipan om våren
flyr över åkertegar vinterkall mull”

Att det blir så tydligt i förhållande till en åker som liknar den mull man själv är kommen av förtar inte utan förstärker känslan av samhörighet med ytterkanterna av en smältande jord.

Det otyglades energi ger samlingen ett vildvuxet driv.

Stilmässigt prövar Nyman både lerfors och rivström. Det otyglades energi ger samlingen ett vildvuxet driv där stort och smått, privat och allmängiltigt, konkret och abstrakt får rinna fram huller om buller.

Pandemitematiken är en generellt knepig väg att vandra. Det har gått inflation i de flesta coronarelaterade insikterna och få saker tenderar att kännas så gamla som en gårdagens nyhet. Här är litteraturens långsamhet en black om foten.

Enstaka dikter kunde ha mått bra av ytterligare bearbetning. Somliga öppnar sig inåt på ett sätt om stänger ute och ibland riskerar oordningen att kantra över i formlöshet.

Men för varje genomläsning uppenbarar sig nya mönster. Motiv som återkommer och knyter samman. Placerar disparata teman invid varandra och möjliggör en rörelse i sidled, utåt och närmare.

Tvånget att röra sig i sidled är pockande. Kraften i rivströmmen stark. Överväldigande. Det handlar om en överlevnadskamp och om den närmast vanvettiga förhoppningen om att kunna slita sig fri.

Men jag kommer inte förbi det geniala i hur sidledsstrategin placerar blicken. I hur den positionerar subjektet, diktjaget eller läsaren, i nivå med det som hotar och det som är hotat. I ögonhöjd både med det vi har att värna om och det vi måste ta oss ur.

Här finns inte lösningar men ett förhållningssätt som är trösterikt: En dynamisk samvaro i och med den värld vi bebor.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln