Freja Rudels 10.10.2023 20:00

Landsbygdsskildringar av idag kantrar lätt över i idyll eller fars. Det är tunnsått med inifrånperspektiv och utifrån blir lätt synonymt med uppifrån. I sin nya roman ”Rågången” vaktar Mikaela Strömberg skickligt rågränserna mot sådana ytterligheter.

Navet i boken är den fiktiva östnyländska byn Starrängarna och historierna som binder samman det förflutna, samtiden, myren och människorna.

Den östnyländska landsbygden är Strömbergs egen geografi, både i verkligheten och i litteraturen. Hon är född i Lappträsk och trakten spelar en central roll i flera av hennes böcker, senast i ”Sophie” (2015) – en historisk roman om en kvinna som flyttade från salongerna i S:t Petersburg till den östnyländska vischan.

För ”Sophie” nominerades Strömberg för Runebergspriset. Debuten ”Dessa himlar kring oss städs” (1999) renderade henne en Finlandianominering. Med ”Rågången” visar hon än en gång att hon har hand med orden.

Pressbild

Bokens huvudperson är Git Laudrup, lantmätare och ostmästardotter med rötter i både Danmark och Starrängarna. Hon har passerat femtio och får i början av boken finna sig i att ta en timeout från sitt jobb som vd på Brödraförbundet eftersom förbundets tidigare vd anklagat henne för misshandel.

I turerna kring jobbet på Brödraförbundet finns gott om fars-ingredienser, men Strömberg nöjer sig med skruvade underdrifter och en och annan blinkning till bäste broder nätverk i finlandssvenskt föreningsliv. Det hon egentligen tycks intresserad av är byn som Git söker sig till i väntan på domen.

I Starrängarna köper Git ett gammalt ruckel att rusta upp. Där utförde hon också en förrättning några år tidigare, då hon ännu var verksam som lantmätare. Det var en rågång som samlade nästan hela byn och slutade med att liket av en man hittades ute på myren.

Miljön Strömberg tecknar är nära besläktad med de milslånga skogskanterna som passerar revy i Mikaels Crawfords ”Lotto” och utsikten från Gits ruckel skulle göra sig i en roman av Adrian Perera. Det östnyländska stråket är med andra ord uppenbart. Men eftersom vi rör oss över myrar, och hittar lik i den dyigare delen av skogen, går tankarna samtidigt till trakter à la Monika Fagerholm.

Det är i kokroppars värme och doften av dynga som Strömbergs språk på allvar börjar glöda.

Episoden med likfyndet gör sig påmind när Git börjar renovera sitt torp och det visar sig att Berndt från hennes ena granngård gick med i rågången och att mannen som hittades död härstammade från den andra. Vid sidan om förrättningen och kroppen i skogen intresserar sig Berndt för Gits bygge, till hennes sambos förtret.

Här finns upptakter till triangeldrama, mordmysterium, släktfejd och bygglovslimbo. Det är främst det sistnämnda som lyckas uppröra Git. Hon är av ingenjörsvirke och gillar tydliga gränser och klara besked. Hon ägnar sig inte åt att spekulera, varken i hur det ska gå med hennes egen rättsprocess eller i vilka processer som ledde till ett lik i skogen.

Git är ett utmärkt redskap för Strömberg vars berättarbegåvning långt sitter i förmågan att portionera och dosera. Genom att röra sig mellan berättarstråken, varva föraningar med tillbakablickar och låta de olika spåren korsa och ladda varandra håller hon spänningen uppe i alla riktningar.

Även om ”Rågången” är spännande är det knappast spänningen som är dess ärende. Tidvis undrar jag om en del av bokens sug härrör ur en ännu djupare ovisshet än den Strömberg väver handling av. Jag hinner tänka att det här är en bok som söker sitt ärende snarare än formulerar det.

Strömberg är något stort på spåren och när hon kommer in på de två smått rivaliserande före detta mjölkgårdarna som kringgärdar Gits ruckel bränner det till. Det är i kokroppars värme och doften av dynga som Strömbergs språk på allvar börjar glöda:

”Alla värdinnor tjuter, trycker sina våta kinder mot kokropparna. Så länge korna finns är det ordning i världen. Utan dem – ingenting. En ruin som man borde röja i. Kan man bygga ett nytt uthus på samma plats? Kan man ens leva utan de stora kropparna, utan deras värme, utan den jämna andhämtningen från de idisslande djuren?”

Så kan man också formulera den strukturomvandling som med tilltagande kraft rådbråkat jordbruksbygderna under det senaste seklet. Kan man leva utan allt detta? Det är den existentiella kärnfrågan som landsbygden brottats med i takt med att den blivit allt mindre bygd och allt mera efterlämnat land. Det handlar inte om vad som är hållbart miljömässigt, om vad vi drömmer om eller om hur det borde vara. Det handlar om en hel värld vars grundvalar forslas bort slaktbil efter slaktbil.

Att Strömberg behärskar både värdinnornas gråt och lantmäteriets lakonism är givetvis ett prov bredden i hennes register. Men i någon mån tar de också ut varandra. När Strömberg nuddar vid landsbygdens existentiella svanesång glömmer jag nästan hela Git. Den skickligt komponerade upptakten blir en byggställning i förhållande till det sprängstoff Strömberg mockar ur ladugårdarna. Måtte hon återkomma till det, tänker jag.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln