Freja Rudels 13.04.2021 20:41

Från höst till höst består av månadsvis portionerade dagboksanteckningar som Merete Mazzarella inleder mitt under den livligaste bokhösten 2019 och avslutar året därpå, i en pandemidrabbad värld som gått i stå.

Det liv hon registrerar ändrar abrupt skepnad halvvägs in i projektet, till följd av corona. Världen krymper, vardagen likriktas, men det jag uppfattar som bokens bärande teman består.

Det handlar genomgående om skrivande och liv, om tid, åldrande, värdighet och förgänglighet. Eventuellt med en något stigande temperatur. Lite som när den annalkande katastrofen äntligen landar i Mumindalen.

En konsekvens av pandemin är att vi plötsligt blivit synliga inför varandra i våra olikheter. Klass, postnummer och hemspråk är avgörande för din risk att insjukna.

Distansarbete kan vara tärande, men det är också en lyx som inte alla förunnas. Att försöka kombinera heltidsjobb med barn i distansskola är en utmaning olik den som drabbar en ensam åldring som rekommenderas isolering eller en ungdom som ska skapa sig ett studieliv per skärm.

Det är ett gemensamt trauma vi genomlever, men på vitt skilda sätt.

Christoffer Westerlund

”Jag vägrar skämmas”

Att Mazzarella skriver fram sin personliga upplevelse av pandemin bidrar till just detta synliggörande av olikheter. Hon fyller 75 men blir snuvad på en efterlängtad fest som skulle samla hennes spridda familj.

Hennes bok utkommer men åtföljs inte av sedvanliga uppträdanden, kalendern töms och hon och maken L flyttar till fritidsbostaden i Ekenäs.

De paradisiska ingredienserna är många i småstadsidyllen med oändlig fritid i sällskap av en älskad. Men ovissheten, irritationen över att åläggas rekommendationer och den existentiella ångesten över att kanske tvingas se sina allra sista år rinna förbi i monoton, påtvingad avskildhet kastar långa skuggor över tillvaron.

Det finns en ärlighet i hur Mazzarella redovisar besvikelserna och ångesten, och också i hennes rannsakan av de egna reaktionerna.

Gång på gång slår hon fast att även hennes privilegierade perspektiv är giltigt. Hon är medveten om att hennes nöd inte är i paritet med den permitterades eller coronadrabbades, men försvarar ändå rätten till känslorna. Jag vägrar skämmas, heter det på flera ställen.

Men ibland också: jag skäms – exempelvis när hon noterar hur mycket större hennes egen pension är än en sjuksköterskas lön med övertidstillägg.

När blicken utåt vänder inåt

Självmedvetenhet är dock en paradoxal ingrediens. Skam likaså. Vad vinner vi på att upprepa brasklappen om att vi ju vet att andra har det sämre än vi?

Vilken är nyttan av att Mazzarella nogsamt rapporterar om hur hon påminns om dessa andra medan hon motionscyklar framför Al Jazeeras aldrig sinande krisrapportering, och rentav tänker att det kan vara problematiskt att hon motionerar till synen av andras lidande? Blir sjuksköterskans lön högre av att Mazzarella skäms?

När blicken utåt vänder inåt är gränsen mellan ögonöppnande självrannsakan och självupptagenhet vacklande.

För läsaren som nu sitter med facit i hand ter sig bokens inledande skildringar av Mazzarellas och makens i förtid avbrutna resa till det skogsbrandsdrabbade Australien hösten 2019 som en apokalyptisk föraning om det som komma skall. Det står klart att vi drivit världen till en ohållbar punkt och att bränderna och pandemin är exempel på de förödande konsekvenserna av detta.

Bränderna skymtade förbi redan i fjolårsboken Skulle vi alla kunna samsas. Där tog Mazzarella sig an samtiden genom en brokig bukett teman med samhällets tilltagande polarisering som röd tråd.

Många av ämnena går igen i denna bok. Klimatkrisen, flyktingkrisen, populismen och samhällets vidgade klyftor passerar revy i de reflektioner Mazzarella gör sig kring det dagliga tidningsläsandet, i samtalen med L, familj och vänner och kring texter som ska skrivas och seminarier som ska hållas.

Vems perspektiv är giltigt?

Mazzarellas uttalade strävan med boken är att låta skrivandet vara en upptäcktsfärd. Helheten får framträda efter hand, eller också får fragmenten stå för sig själva.

Ansatsen resulterar i en Mazzarella som kanske känns omedelbarare och aningen sårbarare. Men också i en text som inte tillåts stanna och fördjupa, som registrerar, nuddar, kastar fram, men utan att någonsin borra. Och som slutar när projektåret är slut, utan hänsyn till att pandemins dramatiska kurva böljar på.

Ett tema som jag gärna hade sett utforskas och kontextualiseras utöver den subjektiva upplevelsen är frågan om vems perspektiv som är giltigt.

Den skymtar i Mazzarellas återkommande nojor kring åldrandet. Den anas i medvetenheten om de egna privilegierna. Och den finns inskriven i livskänslan som förhöjs i proportion till uppdragen och åtagandena, och sedan sjunker undan i takt med att de uteblir.

Men frågan finns också inskriven i författarens Jamaica Kincaids vägran att bidra med en berättelse på en kvinnohistorisk middag under Göteborgs bokmässa 2019.

Mazzarella återger anekdotiskt hur de 39 kulturkvinnor som deltog hade i uppdrag att rädda en viktig kvinna ur glömskan med en berättelse. När turen kom till Kincaid ville hon inte, eftersom kvällen varit så sprängfylld av vita kvinnoöden.

Scenen är knapphändigt tecknad, men Kincaid framstår som en glädjedödare och idén om att vissa historier måste tystna för att andra ska höras som ogin.

Frågorna hade potential att växa

De komplexa frågor om makt, privilegier, ord och historia som anas i anekdoten är enorma, och jag önskar att Mazzarella hade gett sig tid att stanna vid dem. Inte minst därför att Kincaids vägran att tala bland privilegierade i mina ögon hänger samman med Mazzarellas vägran att tystna på grund av sina privilegier.

Mazzarellas rädsla för att inte bli tagen på allvar för att hon är gammal är kanske heller inte väsensskild från Kincaids markering av icke vita historier som underrepresenterade i ett sammanhang – en allvarlig brist att påtala snarare än vilken berättelsetråd som helst som man utan att knota kan väva in bland de andra.

Med Mazzarellas ord tänker jag att hon och Kincaid mycket väl skulle kunna samsas och att de här frågorna hade haft potential att växa om Mazzarella bara gett sig tid att låta tankarna gro och djupna och vidgas mot större sammanhang.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln