BOKEN: Sara Nyman vårdar det vilda med humor och sårbarhet
Det vilda är en arketyp inom kvinnolitteraturen, där vildmarken ofta har fått axla rollen som utopisk tillflykt från en patriarkal ordning.
I Sara Nymans debutsamling ”Viltvård” löper denna vildhetens potential som en tonårstrotsig erotisk underström mot vilken samhällets och konventionernas domesticerande krafter avtecknar sig.
Hennes dikter vårdar det vilda med humor, skärpa och sårbarhet.
Nyman kommer från Bergö i Österbotten men är numera bosatt i Pargas. Hon har studerat filosofi vid Åbo Akademi.
Hon är ett bekant ansikte bakom kassan i Café Arken och också verksam som skribent: hon har skrivit essäer, kolumner och kritik, även i ÅU. ”Viltvård” är hennes skönlitterära debut.
De olika rollerna leker hon med i sin debutsamling. Det akademiska kapitalet nöts mot blicken från kassasidan av disken.
Serviceyrket är både motiv och perspektiv, existentialismen tas ner på jorden och hemvisterna framträder som utkanter i slutet på vägars vindlingar, långt från centrum och idealvisioner.
Leken med det självbiografiska går igen i Sanna Manders omslagsbild: ett porträtt av författaren som blickar rättframt men under lugg.
Bottenfärgen är grön. Ansiktet stiger ur grönskan. Håret trasslar in sig i den kringliggande växligheten, binder samman porträtt, djur och natur.
Den vilda föreningen klipps av mot en vit bård och kringgärdas för säkerhets skull av en krusidullig ram som får mig att tänka på taggtråd.
Omslagsbilden ringar effektivt in sättet på vilket diktjaget tar spjärn mot olika ramverk.
Med små, konkreta medel fångar Nyman trygghetens pappartade skörhet.
I självutlämnande brev till en manlig författare gör hon anspråk på tillhörighet till skrået.
Med skoningslös blick spejar hon över caféklientelet. Hon har makten över kaffetand och sötsug, men också en värkande rygg som inte pallar klättringsinslaget på personalfesten.
Höjderna, karriären, titlarna – såväl författare som diplomingenjör – svävar någonstans utom räckhåll. Ouppnåeliga, försummade men också genomskådade: förgängligheten och fåfängligheten undkommer ingen.
”Men du har ju barnen” upprepar den dementa släktingen oombedd från dödsbädden. Hon antyder diktjagets alla tillkortakommanden genom att framhäva barnens kompensatoriska funktion.
Det är i förhållande till barnen smärtan på allvar hittar in i samlingen. Ett hem uppstädat inför utsökningsverkets auktion, med små skor i prydliga rader.
Bananlådan som barnen envisas med att minnas. Den som fungerade som matbord i nya lägenheten.
Och så tanten som sket i buskarna där de letade efter Pokémons kring hyreshusen.
Med små, konkreta medel fångar Nyman trygghetens pappartade skörhet.
Schildts & SöderströmsMen smärtan är undertonen. På ytan dominerar leken, lusten, humorn och sarkasmen. Kanske är det de många referenserna till Bon Jovi, men det är något pubertalt över samlingens energi.
Nyman gestaltar kraften i bultande begär, nattsuddat smink och en mittfingersattityd till konventionerna.
På småtimmarna vid bussen hem möter hon en man och hans Gunvor. Fulla av sprit och förakt för varandra frammanar de diktjagets längtan, hennes behov av att mitt i natten ringa ett frånvarande du:
”undrar vad jag hade tänkt säga
halv tre på natten
kanske något om Gunvor och hennes karl
att deras kärlek antagligen var
av den seglivade sorten
dömd att återuppstå
redan idag”
Med krass klarsyn genomskådar Nyman såväl relationers konventioner som platsers egenheter, begärets troper och vårt förhållande till naturen och vad det säger om vår natur.
I ”Viltvård” påpekas det uppenbara: ”A Bed of Roses” sticks. Att vila under John Bon Jovi är inte odelat skönt.
Och fantasin om den manliga mannen, vikingen, handlar den om att krossas eller om att lägra? Och vad gör man med det älgskötaren vet: att älgar blir tama bums och för livet?
Spänningen mellan underdånig tillbedjan och trotsig självhävdelse går igen i breven till den etablerade författaren där diktjaget både bjuder ut sig och tar plats.
Nyman borrar i den konventionella, kvinnliga sexualitetens trånga spelrum mellan ta mig och se mig. Hon hittar inte ut, men hon hittar en smärtpunkt. Uppenbarar en vårdad vildhet.
Formmässigt är samlingen lite ojämn och sökande. Bäst är Nyman när hon laborerar med tilltal, i breven till kollegan och i dialog med tonårsidoler och andra storheter.
Textens relationsdimension röjer både en sårbarhet och en självkritisk distans. Bräcklighet och styrka.
Beträffande de mer konventionella dikterna händer det att jag tänker att det inte nödvändigtvis blir dikt bara för att man byter rad ofta. Nymans rytm är inte lika säker som hennes blick för mellanmänskliga dissonanser.
Å andra sidan svarar formens lite hafsiga intryck mot tilltron till vildhetens potential. En alltför genomarbetad och tillrättalagd rytm hade varit ett svek. Något för diplomingenjörer eller par med matchande Goretex-dräkter.
Viltvård
av Sara Nyman
Omslag: Sanna Mander
Schildts & Söderströms, 2023
74 s.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.