Ann-Christine Snickars 25.11.2023 11:00

Idén om en pjäs om Mauno Koivisto i Täkter i Ingå, där hans familj varit deltidsboende sen 1970-talet, föddes 2018. Den skulle visas i bygden, i ungdomsföreningens hus.

Det var en storvulen idé som blev verklighet. Hösten 2019 spelades ”Mauno Koivisto – Täkters president” under några höstveckor för sammanlagt 4 500 åskådare, en blandning av bemärkta personer ur landets ledning, familjevänner, bybor.

Nu ger förlaget Libraria ut en bok med samma namn, för att fira Koivistos märkesår och minnas den skapande processen. Den är skriven av Christoffer Holm, som också är pjäsförfattaren, och Kerstin Karlberg, projektets orädda producent.

Inflätat i berättelsen om pjäsen finns avsnitt om hur Mauno och Tellervo Koivisto stannade för Täkter, hur de blev hemmastadda här och hur relationen till byborna sett ut.

Boken har en inledande text av Assi Koivisto och innehåller ett samtal med Tellervo Koivisto.

Andra hörs också, som och Koivistos arrendator, Karl-Göran Karlsson och skogsbruksmästaren Hannu Helstelä. Vem som än för ordet gör det personligt, informellt, fast Helstelä påpekar att han alltid tilltalade Koivisto med ”Herra presidentti”.

Libraria

Vad Koivisto åstadkom under sin karriär som politiker, minister och president glimtar också fram, men mest handlar boken om hur man ror i land något vars proportioner ser mäkta svårmanövrerade ut. Där liknar teatern politiken.

Att man överhuvudtaget vågade sig på en sån föreställning har också sin orsak i framgången med ”Okänd soldat” i Harparskog 2017.

Kerstin Karlberg var producent också där, och det geniala med den var placeringen, vid frontlinjen mot Hangö. Det skar rätt in i det kollektiva minnet.

Placeringen av Koivistopjäsen var lika träffsäker. Finländare älskar bilden av en president där hen är ”vanlig”, en som hugger ved och cyklar och kör traktor.

Hen kan vara politisk ledare i stora sammanhang, sympatin väcks lättast i skidspåret eller på vedbacken.

Vilken genre och ton pjäsen skulle få var ändå en komplicerad fråga. Hur det hela utvecklar sig är skickligt doserat i minnesboken, det är också underhållande läsning.

Vilken genre och ton pjäsen skulle få var ändå en komplicerad fråga. Hur det hela utvecklar sig är skickligt doserat i minnesboken, det är också underhållande läsning.

Pjäsregin och en del centrala roller besattes med proffs (regi: Ville Sandqvist; huvudroll: Matti Raita). Budgeten stärktes av sponsorer. Men själva innehållet måste födas på plats.

Textförfattaren Christoffer Holm, i grunden historiker, skapade en pålitlig ram. Och den skapande processen förefaller ha varit väldigt öppen för vägar att pröva.

Alla tycktes vilja bidra, inte minst byborna, som slöt upp i minnestalko där anekdoterna om Manu fick flöda.

Av dem återger boken bara några, men låter en förstå hur byagemenskapen reglerar avståndet till en bemärkt invånare just med historier som innehåller alla möjliga aspekter: nyfikenhet, kritik, humor, kärlek.

Mest av allt gestaltar de en respekt för personlig integritet som kan odlas i ett litet samhälle – om man vill.

Den integriteten ägde också familjen Koivisto, och Tellervo och Assi visade sig fördomsfria för teaterformen som minnesteckning.

Genren blev till slut en dramakomedi, där Mauno Koivistos gestalt iscensattes på olika plan, som historiskt själv, som dramatiserad minnesprojektion, som parallellhistoria i byamiljö.

Anekdoter och spekulationer (var några av världens högsta ledare faktiskt i Täkter?) fick ta plats som viktigt men lättflyktigt material.

Helheten verkar ha blivit en optimal kombination av scenkonst, byagemenskap och Koivisto: man berättar genom sitt deltagande, men säger aldrig allt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln