Freja Rudels 21.11.2023 13:13

Redan när jag läste Sofia Parlands första krönika för Hbl våren 2022 stod det klart att det var frågan om en röst utöver det vanliga.

Att hon har både finländskt och ryskt medborgarskap och därmed ett egenartat perspektiv på Rysslands anfallskrig i Ukraina bidrar givetvis till angelägenhetsgraden i hennes texter.

Men det som verkligen fick mig att haja till var rösten: Sofia Parland låter inte som någon annan.

Jag är inte den enda som har fått upp ögonen för särarten. Parland, som är så ung att hon ännu går i gymnasiet, har redan prisbelönats för sina krönikor och nu gett ut en bok som nominerades till svenska Yles litteraturpris redan innan den hade haft recensionsdag.

Att Parland kommer från en känd litteratursläkt och har en geografisk utblickspunkt som minner om Edith Södergrans gör inte hajpen mindre.

Genremässigt rör sig Parland i gränslandet mellan dikt, krönika, dagbok och novell. Närvaron är påtaglig oavsett vilket uttryck som överväger. Det är andfått och märgfullt. Vad gör man med minnen av ett land man inte längre känner igen?

Rysslands anfallskrig mot Ukraina försätter Parland i ett skruvstäd etiskt, existentiellt och emotionellt och hon lyckas omvandla smärtan till text.

Vad gör man med kärleken till en härkomst man gör klokast i att inte kännas vid? Rysslands anfallskrig mot Ukraina försätter Parland i ett skruvstäd etiskt, existentiellt och emotionellt och hon lyckas omvandla smärtan till text.

Nostalgi bryter mot klarsyn, barnblicken mot brådmogen vuxenhet, framtidsdrömmar mot ovisshetens svarta hål. Ryssland har blivit en avgrund som vänner flyr för att inte bli inkallade eller indragna.

Själv ”deserterade” Parland redan 2014, när hon bara var ett barn och tvingades lära sig innebörden av ordet annektering förut.

Med EU-pass och ett hem på rätt sida om gränsen borde hon kunna känna lättnad, men det är känslor av sorg och svek som dominerar den egna relationen till Ryssland.

I tid löper texterna huller om buller. Alla är daterade men ordningen trotsar kronologin.

Texterna sågar fram och tillbaka, vilket förstärker känslan av utsiktslöshet, av en historia som förlorat sin riktning och tappat tron på en upplösning. Vi kommer inte vidare, och kanske heller inte djupare.

Parland fyller i och ut. Hon har en förmåga att hela tiden hitta nya nyanser.

När man blivit på det klara med Putin-Rysslands monstruositet serverar hon en inblick i sin egen finländska skolvardag där en skolkompis informerar en ny ukrainsk elev om att Parland är ryss och att hon ”vill kriget”.

Man påminns då om att monstruositeten finns överallt och att det finska rysshatet är ett av dess ansikten.

Till det yttre är boken dramatiskt svartvit. Parlands fågellika ansikte och bara svanhals lyser ensamt bleka mot en mörk botten. Blicken utstrålar vemod och halsen sårbarhet. Krigstematiken dominerar baksidestexten.

Produkten utlovar ett personifierat perspektiv på samtidens mesta tragedi i Europa. Ett enormt ärende hängs på hennes tunna nacke.

Omslaget är en effektfull maximering av utsattheten hon gestaltar och i någon mån en problematisk förlängning av den. Vid sidan om krigets våld tematiserar Parland nämligen sexualiserat våld. Våldtäkter flimrar förbi.

Blåslagna kroppar och masochistiska scener med händer mot strupen tecknar sexualiteten både som ett maktspel och en enorm utsatthet. Den dubbelheten går igen i framsidans porträtt.

I och med att inga av bokens kringtexter tangerar tematiseringen av sexualitet blir gränsen mellan paketering och exploatering diffus.

Kanske har man helt enkelt inte riktigt vetat vad man ska göra av det här stråket i boken. Parlands texter spretar. De handlar om mer än kriget i Ukraina och att vara ryss.

De handlar om att växa upp och växa ut över gränserna för det lämpliga och duktiga. De handlar om självdestruktivitet och självförakt och om att experimentera med den egna dragningskraften.

Schildts & Söderströms

Parland låter horan och madonnan gå på fetischklubb. Hon borrar i dynamiken mellan offer och förövare och läser av blåmärken, blodiga knogar och vener som väntar på att spräckas.

I sitt våldsamma mörker frammanar hon ett ödesmättat sug som för tankarna till Sara Stridsbergs roman ”Kärlekens Antarktis” (2018), där offret för ett styckmord fungerar som jag-berättare och hårdheten i en misogyn värld framträder med poetisk skärpa.

Djärvt ger sig Parland på ett spektrum av obekväma ämnen som i en lite mer genomarbetad helhet hade kunnat fördjupa varandra.

Men det är som om förlaget drabbats av lite beröringsskräck inför Parlands uppenbara naturbegåvning.

Språket får frodas med dussinanglicismerna intakta och texter som med små medel hade kunnat öppna sig och knyta an till helheten får förbli hårt knutna nävar i en onödigt splittrad bok.

Å andra sidan debuterar man bara en gång och har en enda chans att vara alldeles rå och ny. Det är det kortet man har satsat på här.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln