BOKEN: Sökande, sorg och pånyttfödelse – berättelserna om Skeppet Sydväst rör sig på djupa vatten
Författaren Irmelin Sandman-Lilius.
För den som vill hitta sommarläsning att försjunka i (utan att förlora uppmärksamheten) är Irmelin Sandman-Lilius böcker om Tulavall en given rekommendation.
Den lilla staden med dess brokiga invånare, sociala struktur och problem, och berättelsens självklara hantering av tid och myt, har en fortsatt stark attraktion.
Irmelin Sandman-Lilius slag av fantasy använder sig av genrens konventioner men samlar ur alla möjliga inspirationskällor: folklore, medeltida ballader, isländska sagor.
Författaren har själv hittat på egna genrebeteckningar.”Tradulja” kallar hon berättelsen om den är längre och yvigare. Är det en kortare historia, ett infall, ett sidospår, kan den kallas ”tått”.
De nämns i det presenterande förordet i ”Tidens tiggare”, en fyrdelad svit i krönikan om Tulavall, utkommen 2019.
Titeln är hämtad ur den fiktive poeten Rudolf Aronius produktion, en gång verksam i Tulavall.
”Tidens tiggare, utsträckt möda / Tidens tigare, månens mun / Tidens tiger, bloss och blomma, / randig av natt och natt”, skaldade han. Det blir mottot för berättelserna.
Mer än orten Tulavall bestämmer Skeppet Sydväst händelseförloppet.
I första delen, ”Långvägaskogen” är Hannafia Alle en av centralfigurerna.
Hon började på Skeppet Sydväst som sjöpiga när hon slängdes ut av sin hårdföra mamma efter att ha kommit hem med en nyfödd och övergiven representant för korpfolket.
Några av korpfolket är med i besättningen på den här resan.
Också en läsare som är bara i början av Tulavall-bekantskapen fattar att historien börjat långt, långt tidigare och att berättandet är minst lika viktigt som berättelsen.
Finessen är att både den berättande och den som lyssnar/läser gör sig närvarande i historien, lite på samma sätt som när man leker.
Den traderade historien om fru Sola (från Fru Sola-trilogin, senast nyutgiven 2006) lever också kvar i barnens lek i Tulavall, det kommenteras i ”Tidens tiggare”.
Och på samma sätt som barn kan delta i en lek utan att riktigt begripa dess detaljer men ändå förstå den i det stora hela, eller på sitt eget sätt, håller berättelserna en inkluderad också om man fjärmas från delar av den.
Att ge åldersrekommendation för Tulavall-krönikan är svårt – låt oss säga att dess berättare kan tillåta sig lättsinne, men stoff och känsla hanteras på ett vuxet sätt.
Det är ljuvligt att få läsa sådant. Lättast att slå sällskap med i ”Tidens tiggare” är Hannafia, som man börjar sakna i del tre, ”Botulf”, där hon medverkar bara indirekt.
Hannafia är alert och handlingskraftig, hon är verbal, fast hon skriver som en som fått bara lite övning.
Breven och anteckningarna i loggboken är vingliga i uttryck, precisa i känsla.
Hennes talspråk, lite arkaiserande och dialektalt, ger henne pondus och kontur.
Del två, ”Illop” har förändring och pånyttfödelse som ett starkt motiv. Till exempel Janette (Hannafias jämnåriga i Tulavall) slutar vara ett våp och börjar lyssna till sin inre röst, hennes trångsynta och med tiden ganska elaka mamma drabbas av en minnessjukdom, blir bemött på ett nytt sätt och känner lite lycka.
Första delen i all sin livfullhet och rörlighet – seglatsen till Medelhavet är en av berättelsens trådar – har en underström av stor sorg.
En sorg är Hannafias över att skilsmässan från familjen. Och i en liten berättelserännil om herdepojken som brutalt rövas på sin vackra vita get förstärks temat.
Han har bara skällan kvar, är ifrån sig av sorg.
”Långvägaskogen” handlar också om hur korpfolket ser till att rädda en skog från skövling. Riskkapitalisterna lockas med ännu lättare förtjänst och förgör varandra.
Sandman-Lilius har en ganska distanserad attityd till uppdelningen hjälte/skurk, kanske just för att den folkliga berättelsen i lika mån drar nytta av bägge. Men hon själv har ingen cynism och inget behov av att idealisera någon.
Närmast idealisering är kanske Tuspuru, befälhavare på Skeppet Sydväst och Hannafias livskamrat.
Men han beskrivs väldigt knapphändigt, hans bästa egenskap är just att han finns där, på skeppet, i livet.
Hans självklara existens understryks av hans ålder, han är väl ungefär tvåhundra år, fast hans födelsedagar varit satta på paus.
Prisbelönt författare
Irmelin Sandman-Lilius är född 1936 och började sitt författarskap 1955. Hon är också, som vi vet, bildkonstnär och illustratör. Hennes nyaste barnbok har kommit ut precis nu, i sommar.
Den ibland krassa litterära världen tycks vilja tugga på författare och spotta ut dem, ge dem fina priser och vänta att de har förstånd att sluta.
Det går ofta helt emot vad ett författarskap kan vara, vad litteratur är och kan uppnå.
Irmelin Sandman-Lilius har fått många fina priser. Hennes författarskap, som ju också innefattar självbiografisk prosa och en fyrdelad biografi över Carl-Gustaf Lilius, ”Sjutusen år” (2003–2017) erkänner, liksom berättelsen, inga fjättrande gränser.
Sista delen i ”Tidens tiggare”, ”Regnens berg” är den tunnaste volymen, och beskriver hur Hannafia och Tuspuru under ett dramatiskt strandhugg stöter ihop med folk och skuggor och en gestalt som kanske är den sista i sitt slag.
Det övergripande motivet är sökandet. Berättelsen slutar med att skeppet lägger ut igen, skeppskatten är också med.
Det blir en vacker slutvinjett, men en läsare kan känna att det är lättare att minnas huvudpersonernas komplicerade, ibland också för läsaren tröttande uppdrag i främmande land, eller den konstiga och ondskefulla Kröpelinskan i Tulavall som är nära att sabba både för berättaren och berättelsen i ”Tidens Tiggare”.
Tidens tiggare 1-4
av Irmelin Sandman-Lilius
Omslag: Muddle Lilius (omslagsbild av författaren)
Litorale 2019
670 s.
Tidens tiggare, bokpärm.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.