ÅU 27.05.2020 05:00

Silver
Hanna Ylöstalo
Förlaget
2020
119 sidor
 

Hanna Ylöstalos debutroman Silver har ett fascinerande och vackert omslag.
På omslagsbilden syns en flickas bakhuvud och glansiga, våta hår. Hon står i grönt vatten upp till axelhöjd. Hennes ansikte är bortvänt, hon ser mot horisonten. Bilden påminner mig om målningar med liknande teman, till exempel Gerhard Richters ”Betty”, som är en fotorealistisk målning av hans dotter, där flickan ser bort från betraktaren och in i en becksvart bakgrund.
Omslagsbilden på ”Silver” är inte fotorealism, utan snarare en sorts digital popkonst. Ljuset är orealistiskt, men färgsättningen säger istället något som speglar bokens tema och innehåll: Sommarnattens lila himmel och en smal måne, månljus som silver. En stjärnsymbol upprepas som en grafisk detalj på omslaget. Boken är visuellt tilltalande och tankeväckande.

Bortvända figurer är också ett bekant tema i Caspar David Friedrichs måleri, den mest kända är kanske ”Vandraren över dimhavet”. Temat där en person blickar ut över natur förknippas med både romantik och existentialism, och det finns lågmälda drag av detta i texten också, men i en modern och samtida kontext.
Enligt existentialismen så definierar människan sig själv genom sina handlingar, och i Silver får huvudpersonen, som alltså heter Silver, tampas med ett svek som hon själv begår mot sin bästa vän. Sveket är dubbelt, hon både lämnar hemorten och vännen, och har dåligt samvete över hur hon agerat under den sista sommarfesten före uppbrottet.
Silver är en berättelse, som inte så mycket känns som en berättelse, om en ung kvinnas första självständiga steg, flytten till en studieort. Det är en coming of age-historia som fokuserar precis på brytningsskedet mellan ungdom och vuxenliv, och i synnerhet på uppbrottet från det gamla flickgänget och dess dynamik. Den handlar om att sörja det som gått förlorat, barndomens trygga men ändå obekväma mönster, och återfinna ett nytt jag i ett nytt sammanhang.
Dessutom behandlar den finkänsligt och nyanserat temat klasstillhörighet.
Vattnet Silver simmar i, träsket, har en meningsfull roll i boken. Hon och barndomsbästisen Cami simmar där när det sker en vändpunkt: ”Träsket var alltings början”. Det är en plats som hon associerar med vännen och med sin mormor Armi, som hon bor med. Silvers mamma är nästan helt frånvarande, för att inte tala om pappan som knappt nämns. Vi får senare reda på att hon ses som en misslyckad person i den lilla byn, och detta är känsligt för Silver. Träsket är både trygghet och otrygghet, vilket fungerar som ett eko av Silvers uppväxt.
Nu ska hon lämna denna plats och flytta till den icke namngivna staden för att studera. Cami blir kvar i hemorten.
Silver och Cami har vuxit upp tillsammans, men det finns spänningar. Cami är en dominant person, ”världens medelpunkt”. Silver tävlar inte med Cami, deras vänskap har en annan dynamik.
Vänskapen mellan flickorna i gänget är mycket fint skildrad, med all sin värme och kyla och realism. Den finns i detaljerna, de små gesterna, de vassa replikerna, stunderna då man funnits till för varandra, och stunderna då man svikit varandra.
Silver tittar ut över en tomhet. För henne är flytten en möjlighet att få vara anonym, börja om. Silvers familj är inte ”normal”, men i staden känner hon sig normal.
Boken är strukturerad i kapitel som hoppar mellan minnen från gymnasietiden, sommaren innan flytten och Silvers nya tillvaro i staden. Orterna är inte definierade men igenkännbara, särskilt staden (för mig som studerat och arbetat i samma miljö). Det fungerar riktigt bra, men skapar också en flytande känsla av rotlöshet, vilket passar bokens tema. Språket är tydligt och ledigt.
Ylöstalo målar fram situationer och känslolägen särskilt väl. Dessutom är det extra fint hur stämningar och spänningar mellan personer fångas, vännerna emellan i synnerhet.
När man läser känns det som att det inte kan finnas någon upplösning. Vart leder allt egentligen? Det finns som sagt en konflikt som behöver lösas upp, men den är samtidigt så molande lågmäld, att man inte riktigt tänker på att den borde lösas upp. Man väntar inte på något. Ändå finns det ett driv i texten. Man vill leva med dessa personer, och främst se hur Silver anpassar sig.
Slutet känns underligt nog både helt oväntat och väntat, men det var mycket fint och stämningsfullt. Hela berättelsen präglas av magiska stämningar och öppenhet.
Temat är högst igenkännbart. Alla har vi varit där, i brytningsskedet mellan ungdom och vuxenliv. Flytt hemifrån, flytt till en ny plats möjligen. Eller att vara den som de andra flyttat ifrån. Det finns ingen känsla av förväntan eller äventyrslust i boken, utan mer en lugn sorgsenhet. Men det som sker måste ske. Silver måste gå vidare, och gå igenom det här skedet. Trots att hon trevar och känner sig ensam, och har dåligt samvete för att hon lämnar något.
På så sätt passar romanen både unga och äldre läsare. För dem som är mitt i det kanske texten kommer kännas smärtsamt bekant, medan för en som redan lämnat det här skedet långt bakom sig, uppkommer en viss nostalgi men också sympati för den som man en gång varit. När vi åldras lämnar vi alltid något bakom oss, människor, platser, våra tidigare jag. Silver skildrar detta på ett finstämt och vackert sätt.
Jenny Wiik

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln