Ann-Christine Snickars 05.12.2023 14:09

Ska det heta Korpo ström eller Korpoström? Avser det samma sak eller är betydelsen olika?

Vad heter ursprungligen byn som ligger vid strömmen? Vem var tanterna Strömborg och vilken är deras anknytning till platsen?

Hur fri var en kvinna i lokalsamhället under det tidiga 1900-talet att förverkliga självständigt arbetsliv, familj och kärlek utan män?

Det och mycket mer kan man få diskutera – och få några resonerande svar på i Mariella Lindéns bok ”Kring Strömborgs. Om att leva vid strömmen”, som getts ut på hennes eget förlag Sannsaga tidigare i höst.

Mariella Lindéns specialitet är berättelser om platser, utgående från de människor som levt och bor där, hur landskapet och minnena som förs vidare (om)skapar den miljö vi ser eller föreställer oss.

Ur boken "Kring Strömborgs"

Fotografier spelar stor roll som källa och uttryck. Många kopplar strax ihop henne med ”Korvarnas land”, en fotoutställning och bok (utgiven 1989) om Pargas, som hon arbetade fram tillsammans med Birgit Karlsson.

2014 kom ”Åbopromenader” ut, den består av essäistiska vandringar längs ån, greppet tycks föregripa den nya bokens undertitel om att leva vid strömmen.

Startpunkten i skildringen av livet kring Korpoström är systrarna Sigrid och Eva Strömborg och ett par fotoalbum, senare donerade till bygden och digitaliserade i Korpo hembygdsförenings regi.

Sigrid Strömborg föddes 1876 och hon levde ända in på 1960-talet, så Mariella Lindén har egna minnen av henne. Mariellas mormor var jämnårig med Sigrid och genom henne öppnades också en personlig kontaktyta till Strömborgs.

I mitten av 1800-talet köpte Carl Fredrik Strömborg, tulluppsyningsman som varit verksam på Sveaborg den stiliga gården med ett viktigt förflutet inom handel och gästgiveri som ett hem för sin familj.

Släkten har också rötter i Östra Nyland, vilket berättelsen småningom kommer till, men i inledningen passar Mariella Lindén på att ta sig en titt på hur jordägande och sjöfart sett ut Korpo.

Det är ett böjligt berättande där de stora linjerna dras upp, men så lyfter man kikaren och fokuserar på personer som passerar inom synhåll.

Ur boken "Kring Strömborgs"

Sigrids syster Eva var den som höll kameran och bilderna är tagna åren kring 1930, med början ungefär 1925. Evas väninna genom åren, Karin Stigzelius, kallad Stickan, fotograferade också ibland.

Hushållet kom att bestå av kvinnor, Sigrid, som levde i ett parförhållande med Ljuba Wolkoff, och Eva, vars väninna Stickan var en så trogen gäst att hon kunde räknas som familj. Eva var sjuksköterska, Stickan gymnastikdirektör.

Under tidigt 1900-tal förutsattes att yrkesarbetande kvinnor, särskilt inom vården, inte var gifta. En tät vänskapsrelation kunde ge trygghet i vardagen.

Man kan inte veta allt om omvärldens förhållningssätt till kvinnornas position och livsval.

Det fanns en kollektiv byabenämning på dem, ”Rikissorna”, efter Sigrids mellannamn, det högtidliga Rikissa – så hette också deras lilla segelbåt. Det uttalades antagligen i en mängd olika tonfall, beroende på.

Man får intrycket av att kvinnorna mötte världen med en viss smidighet, men rakryggade.

Boken stannar också upp vid sysselsättningar som kunde uttrycka kvinnors frihet och vilja att ta plats. Ett exempel var gymnastiken, ett annat just fotograferingen. Trädgårdsskötseln var också viktig för Strömborgs, den tangerar både produktivt arbete och självförverkligande.

Författarens förmåga att fånga upp och utveckla sidospår är en av bokens fördelar. I sig är de också en av poängerna. Strömmens alla sidospår utgör det som blir livet, det kollektiva och det individuella.

Hus och människor är huvudmotiven, och bokens innerpärmar har fått bli platsen för heltäckande montage: man ser Korpofolk strax man öppnar boken, och en underbar samling hus innanför bakpärmen.

Den som bor i eller känner till Korpo känner igen miljöer och kanske personer, en utomstående kan stiga in i ymnigheten.

Ur boken "Kring Strömborgs"

Ett särskilt motiv är utfärden, i rodd- eller segelbåt till omliggande holmar och skär. Det var ett kärt nöje, då hade man tillfälle att ta bilder av varandra, av havsutsikter och vandringsstigar.

Sigrid syns på många av bilderna, ofta i vit hatt eller kanske sin linnekeps, som sas vara hennes signatur.

Bilderna är av varierande fotokvalitet och i det här fallet har också oskärpan något att berätta – om entusiasmen inför det nya uttryckssättet, till exempel.

Särskilt Sigrid som levde längst – Eva och Ljuba dog på 50-talet – fick uppleva en tid av stor förändring.

Hon ansökte om att bli myndig (och blev det) som tjugofemåring, det fick ogifta kvinnor göra, hon kom att arbeta inom posten, som högre tjänsteman i Åbo. Inte minst kommunikationerna undergick förändring.

Ur boken "Kring Strömborgs"

Berättelser om vådliga färder till sjöss hade alla av hennes generation, men inte alla tecknande ner dem eller fick dem som äldre informant dokumenterade i intervjuer.

”Kring Strömborgs” är en hedersbetygelse till tanterna Strömborg, en lite nyfiken kärleksförklaring, på respektfullt avstånd.

Men kanske ännu mer är den en berättelse om tiden, hur den förändras, hur vår syn på den förändras.

Alla minnen är utsatta för påverkan och historiska fakta kan hitta nya vägar.

Ur boken "Kring Strömborgs"

Sina efterlämnade papper styrde Sigrid Strömborg till Åbo Akademis samlingar. De är starkt gallrade, skriver Mariella Lindén.

Hon visste vad hon ville lämna för världen att notera och vad som fick bli obemärkt.

I dag är synen på kvinnor som lever tillsammans eller utan män förändrad. De får ta plats i historien, inte som särskilda demonstrationsexemplar utan som delar av den miljö de levde i.

Som normbrytande förverkligade de också, utan att nödvändigtvis vara aktivister, viktiga steg i landets utveckling mot ett modernt samhälle.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln