Freja Rudels 24.10.2023 11:00

Vad är tro? Vem är gud? Finns det något bortom det rationellt gripbara? I essän ”Nånting på andra sidan” ställer Merete Mazzarella frågor de flesta av oss snubblat över. Frågor man lätt hastar förbi om inte livet plötsligt tvingar en att stanna, prövar oss genom att uppenbara vår ändlighet.

Det är där Mazzarella tar avstamp. Pandemitiden som sammanföll med hennes brors död och förlusten av flera nära vänner får henne att rannsaka sin egen religiositet. Material för sin undersökning hämtar hon ur vardagen, beläsenheten, Bibeln och kyrkan.

Pressbild

Mazzarella är skicklig på ingångar. Här får en hantverkare som kommit för att montera upp ett badrumsskåp leverera boktiteln, då han lite brydd råkar konstatera att han tror att det nog finns nånting på andra sidan. Det är en effektiv inledning som illustrerar det Mazzarella understryker: i frågor om tro, gud och livet efter detta har alla rätt att tycka. Inga särskilda förkunskaper krävs.

Det är sympatiskt och jordnära och det är lätt att identifiera sig med hantverkaren som blir smått obekväm över ämnet som diskussionen vid badrumsskåpet kantrade in på. Mazzarella signalerar att tröskeln är låg. Att vi alla får vara med och tänka.

Särskilt i början öser hon också på med humor och självironi. Hon konstaterar att hon kan för lite om norrmän för att kunna generalisera om dem och går sen friskt på om kopplingen mellan danskars goda självförtroende och deras förmåga att obesvärat dryfta trosfrågor. Att skruva på sig är typiskt finlandssvenskt medan svenskarnas pedagogiska hållning finns till allmän beskådan på svenska kyrkans hemsida. Det är roande och lättillgängligt, men också lite problematiskt, som det tenderar att bli med generaliseringar, även sådana som avfyras med glimten i ögat.

Visserligen passar Mazzarellas bild av finlandssvensken perfekt på mig, men jag vet ju att det finns många andra sätt att vara finlandssvensk på. För någon vecka sedan stod jag på Pörkenäs lägergård och försökte smälta det mer än manshöga korset man hade låtit resa på stranden. Jag har inga problem med kombinationen hav och helighet, men för mig skymde snarare än uppenbarade korset kopplingen.

När jag försökte sätta ord på grubbleriet i ett samtal med en Jakobstadsbo utlöstes en ivrig litania om hur folk vallfärdar för att viga sig vid korset. Jag fick lov att inse att platsens funktion hängde på korset och känna hur en underton av exotifiering letade sig in i min förundran. Mitt perspektiv – det jag trodde var det generella – visade sig vara partikulärt. Det var en hälsosam insikt.

Det är i det partikulära Mazzarella är som bäst. När hon går i kyrkan. När hon försöker be. När hon sätter ord på både nyfikenheten och osäkerheten inför tron. Hon beskriver upplevelser av att vara klumpig och fel i religiösa sammanhang, men också av religiösa sammanhang som skorrar mot den egna andligheten, som trosbekännelsens nya ordalydelse och präster som predikar så vardagligt att hela heligheten går förlorad.

Mazzarella bjuder en kavalkad av tänkvärda citat som man som läsare gärna vänder och vrider på tillsammans med henne. Det är allt från Carl von Linnés prunkande gudsbild till den åländska prästen Kent Danielssons Facebook-inlägg om hur Gud har blivit så pinsam att hela ordet inte får användas på daghemmen i Jomala. Det är Margit Niininens tvivlande romankaraktär och Abraham med kniven i högsta hugg, redo att offra sin son till herren. Det är Dante och Sartre och Elsie Johansson i salig blandning.

Som på ett radband betar Mazzarella av pärlor ur sin enorma beläsenhet. Det är hållningar mot vilka man som läsare kan låta den egna hållningen ta form och frågor mot vilka de egna frågorna kan speglas. Men det händer att jag undrar vart vi är på väg. Om det hela ska avslutas med en tent av något slag, eller vad exposén egentligen syftar till. Lågtröskelansatserna till trots riskerar trosfrågan att förvandlas till en fråga om kunskap och vetande.

Ett motiv Mazzarella återkommer till, men aldrig riktigt broderar ut till ett tema är den egna mamman. Bland tänkarna hon går i dialog med är många danskar, precis som hennes mamma, och på danskt vis vågade mamman tro.

I mamman förkroppsligas det som ingen vetgirighet i världen kan frambringa: att tro är att tro, inte att veta. Men hennes tro utesluter inte kunskapstörsten, den står inte i vägen för lusten att veta: ”Jag tycker så mycket om att läsa sånt jag bara nästan förstår, jag står liksom på tå för att förstå”, lär mamman ska ha sagt.

När Mazzarella tangerar sin mamma glöder det. Här släpper något av den skepsis som vidhäftar framställningen i övrigt och en ömhet rinner till. I mamman skymtar det som framstår som hela bokens paradox eller förhoppning: möjligheten att förena tro och vetande.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln