Freja Rudels 26.09.2023 15:00

Den grafiska romanen är en av de mest spännande genrerna inom den finlandssvenska litteraturen just nu. Med sitt multimodala uttryck sitter den helt rätt i tiden och i Svenskfinland finns skapare som sitter helt rätt i genren.

En av dem är definitivt Edith Hammar.

Hammar är uppvuxen i Helsingfors, har studerat konst i Stockholm och är numera bosatt i Göteborg. Hen debuterade 2020 med ”Homo Line” – en grafisk roman som åker Sverigebåt mellan Helsingfors och Stockholm och berättar en queer historia om tillhörighet, främlingskap och hemlängtan.

Med skarpa kontraster, ett öga för miljöers egenheter och möjligheter och en mångbottnad lek med kulturella referenser frammanade debuten ett egensinnigt uttryck.

I roman nummer två – ”Portal” – arbetar Hammar med liknande grepp och ingredienser. Huvudpersonen Elia strövar runt i Helsingfors och tänker på platser som leder till andra platser. Platser som bär på ett löfte om ett alternativ.

Kvällarna fylls av film och hemmafester med kompisarna, men Elia drar sig alltmer tillbaka och skrinnar helst för sig själv. Det är vid isen som en mystisk gammal Moskvitj uppenbarar sig med en kusk som från en svunnen tid.

Genom denna Eki får Elia en inblick i livet som queer i 50-talets Helsingfors och hör ekot av sina egna drömmar i ett queert rum som röjdes då.

Hammars text är knapp och lågmäld. Det är främst i mötet med bilderna och i bilderna laddningen sitter. Men i takt med att vidden av personernas utsatthet uppdagas förlorar alla ”hur mår du” och ”ring när du kommer hem” sin slentrianmässighet.

Den vardagliga, vänskapliga omsorgen står i proportion till oron bakom orden. Den växer till ett vittnesbörd om rädsla.

Hammar är briljant i sin hantering av kontraster. Inomhus får gestalterna svälla ut och ta plats. Butchiga, könsöverskridande kroppar fyller hela uppslag.

Förlaget

Händerna är stora och starka, så redo att ta för sig och så kapabla till handling. Utomhus försvinner Elias händer i stora tumvantar.

Hockeyfrillan göms under en luva och huvudet krymper. Blir till i en ärta i jämförelse med de stora kängorna som nitar kroppen vid jorden.

När Elia vandrar längs gatorna tänker jag på småfolk hos Astrid Lindgren. Luvan för tankarna till Nils Karlsson Pyssling i Ilon Wiklands tappning. Och när Elia skrinnar tänker jag på Lindgrens saga ”Peter och Petra”, illustrerad av Kristina Digman.

Det lilla, oskyldiga och utsatta är en effektiv motvikt till de markerat sexualiserade kropparna som uppenbarar sig inomhus när ytterkläderna åkt av.

I sexscenerna räcker varken sidorna eller uppslagen till. Begäret får kropparna att rinna över alla bräddar.

Det är ett gäng fulsnygga Tom of Finlands som trängs i soffan under filmkvällarna. I sexscenerna räcker varken sidorna eller uppslagen till. Begäret får kropparna att rinna över alla bräddar.

I kontrasten mellan litet och stort, begränsning och utlevelse, gestaltas romanens bärande tema och smärtpunkt: Drömmen om en plats där man inte behöver förminska sig. Drömmen om en plats där man får vara sig själv utan att vara rädd.

Det är den som binder samman romanens tider: efterkrigstidens vurm för ordning och normalitet och den backlash i attityder till all slags minoriteter som dagens konservativa högervindar fört med sig.

Moskvitjföraren Elin ”Eki” Koskela, som lever med ett skenäktenskap som fasad och vars stora kärlek retirerat till kärnfamiljsliv med man och barn, trycker hemliga tidningar och röjer ett syndens näste bland pressarna.

Elia som har tröttnat på att gömma sig från världen på hemmafester och filmkvällar drömmer om en portal – en öppning till en annan värld.

Förlaget

Trots att tematiken är tung blir jag alldeles upprymd av att läsa Hammars bok. Den är så snygg och Hammar är så vanvettigt skicklig på att leka med det bekanta, på att återbruka, främmandegöra och ladda om.

När Elia sörjer en sned björk som huggits ner i observatorieparken glider en Sverigebåt förbi i bakgrunden. Bakom ett topelianskt träd i skev tappning glider rutten till det förlovade land Stockholm utgjort för sexuella minoriteter.

Här blinkar Hammar mot sitt debutverk, mot historien och den finländska folksjälen, med en blandning av humor, ömhet och smärta:

”Nu är björken nedhuggen sedan länge och hela parken känns helt platt. Det är noll vibe kvar. Inget som susar mystiskt. Bara normalt osexigt sus i normala osexiga träd.”

Eki är vansinnigt retrosnygg, ser ut som James Dean i ”A Rebel without a Cause” och är verkligen rebellisk, men inte utan anledning.

Moskvitjen leder in på ett bilmuseum där Hammar med glimten i ögat kastar queera blickar på bilar – cismannens leksak nummer ett. I ”Portal” får Volvo 740 stoltsera vinsten i Gay Car Award.

Det vilar något fetischartat över hanteringen av finskhet. Det dricks ”olut” och äts ”sipsi” och i ”Rautanet” hittar Elia en taggig roller som sticker skönt genom huden. Här tänker jag på Aki Kaurismäkis miljöer och på Markoolios mamma Irma Lehtosalo och på Anna Järvinens vemod.

Det finska tenderar lätt att få bli bärare av allt det fulvackra, skeva och lite kantiga som håller på att gentrifieras bort i den västerländska mainstreamkapitalismens malström.

Sådant kan irritera mig, eftersom det finns ett inbyggt utifrånperspektiv och ett förtingligande i den här dragningen.

Men i ”Portal” handlar hela existensen om dragningar. Livet och lusten låter sig inte skiljas åt, och när en roller från Rautanet väcker samma rus som en säkerhetsnål som perforerar ett öra i bokens sinnligaste passage mellan tiderna är det precis som det ska vara.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln