ÅU 11.03.2020 07:00

Tomas Mikael Bäck. Foto: Juho Paavola

Vers
av Tomas Mikael Bäck
Omslag och grafisk form: Fredrik Bäck
Schildts & Söderströms, 2020
101 s.

Till Tomas Mikael Bäcks diktmotiv har sen länge hört musiken, familjen, staden Vasa, tiden.
Metoden är en koncentrerad och känslig avlyssning som tillåter att incitamentet, minnet eller associationsfragmentet, kan växa ut till känsla, som ett litet stjärnskott.
Den nya boken heter ”Vers”. Det är en ganska anspråkslös titel.
I studiet av poesi brukar begreppet ”vers” betyda en enda diktrad. Men tar man det inte så strikt kan det få stå för ”texten mellan refrängerna”. Jag kan tänka mig att Bäck, med glimten i ögat, har haft mer än en mening i åtanke.
”Vers” är inte indelad i avdelningar, utan hittar en egen puls i doseringen av motiven och de enskilda texternas intensitet och längd. De flesta är korta, många är riktigt korta.
Tomas Mikael Bäck är antagligen den nulevande poet som bäst behärskar den ultrakorta dikten (Lars Huldén utövade ibland kortdikt, på sitt eget sätt), som i enstaka fall kan kokas ner till ett enda ord, kanske i kombination med ett skiljetecken.
”Evighetsavbrott?” är ett exempel på en sådan dikt. Man är fri att tolka den som man kan eller vill. Jag tänker mig att ordvalet (plus frågetecknet) är en möjlig definition av ett människoliv, till exempel läsarens, till exempel mitt.
Ettordsdikterna är pockande närgångna, samtidigt som de håller distansen, behåller ett slags oåtkomlighet.
Diktsamlingen tar sats i en snabb inblick i en traumatiserande händelse. En mamma går ut med sin treåring för en lekstund i parken, tidsangivelsen är det blodisande datumet 30 november.
De överraskas av ett bombanfall riktat mot ett strategiskt mål som råkar ligga ett kvarter bort. ”Kunde en människa någonsin repa sig/ från chock av det slaget?” är diktens avslutande rader.
Moderns och broderns (det är brodern som är treåringen i inledningsdikten) skörhet är ett återkommande motiv, men traumat som finns i dikten tar sig många former, som antydning, eller som en svårighet att nå fram till människor i den omedelbara närheten.
Scenen med bombningen blir då också av mer allmän karaktär – en våldsam attack på en oskyddad människa vet vi ju kan ha följder för det återstående livet.
Tomas Mikael Bäcks dikter har alltid visat en djupgående förståelse för människans känslighet. Han har till och med sagt att diktens uppgift är att överföra en viss känslighet på din läsare.
Dikter som förstår det kan därför bära en del av traumat – ord som på samma gång är tillräckligt stabilt och öppet hopfogade kan ju det, det finns en sådan erfarenhet.
Musiken kan också komma till hjälp. Musiken har nästan alltid varit referens i Tomas Mikael Bäcks dikt.
De enskilda texterna i ”Vers” visar också upp en receptivitet som använder musiken som kanal och medium.
Genom Brahms och Bach och Art Tatum går det att nå en bror som var svår att interagera med under livstiden på grund av psykisk ohälsa.
Musiken visar att det finns en riktning för känslan också när den är komplicerad: ”Efter ett verkligt / oglatt scherzo / får andantets sorg / luft under vingarna, / ohämmat nedåt.”
Och musiken visar också på att känslan kan vända, eller kalla den lyssnande hem: ”Det abrupta, / pastelltonerna, / i Schumanns F-dur-kvartett: / återvändo!”.
Ett kraftfullt skikt i dikten är sinnesintrycken och mottagligheten för det sinnliga: att åka buss och känna doften av ny kaross, att cykla till affären som har de bästa wienerbröden.
De intensivaste scenerna är minnen från barn- och ungdom, från uppväxtorten Vasa, vars konkreta topografi i dag dikten noterar tillika med en parallell scenografi i minnet.
Själva minnet tycks intensifiera alla intryck, också de som upplevs i nuet. Men Bäck är ingen nostalgisk diktare, det har han aldrig varit.
Han har full koll på vad som är närvarande och vad som är förfluten tid, vet också att de har ett kontinuerligt inflytande på varandra.
Minnesbilden av biografen Kinema får avslutas med ett bestämt preteritum: ”Vilket lysande uppslag / att täcka biografen / Kinemas foajé / med spegelglas! / Här reflekteras liv / och ansikten. / Reflekterades.”
Om man ändå tänker att biominnet känns en aning nostalgiskt är det skönt att veta att samlingen ”Vers” också innehåller en viss dos av det effektiva motgiftet humor.
Humorn ligger i den snabba reaktionsförmågan, kapaciteten att härbärgera en mångtydig känsla, förmågan till acceptans.
Slutdikten i ”Vers” tangerar allt det: ”Knappt har du / lyckats lirka upp / den stängda rigeln / för att spana ut i det fria./ Så skymmer det./ Obegripligt.”
Ann-Christine Snickars

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln