Freja Rudels 08.12.2023 08:53

Är böcker till för att ge oss det vi vill ha eller har de rätt att kräva något av oss? De senaste veckornas debatt om litterär kvalitet har fått vitt skilda förväntningar på litteraturen av att segla upp till ytan.

Ur ett renodlat kommersiellt perspektiv är läsaren konsument och litteraturen produkten som ska rätta sig efter hens lustar. Ser man litteraturen som en konst med ett egenvärde bortom det ekonomiska blir förhållandet mellan litteratur och läsare ett annat. Då är det litteraturen som ska visa vägen och vi som ska följa och växa med den.

I ”Mellan text och midnatt” driver Heidi von Wright den senare hållningen till sin spets för att sen gång på gång osäkra den. Redan på första sidan tilltalas läsaren direkt och förses med instruktioner för hur hen ska vara i boken. Tummen ska pressas mot sidan. Texten ska dechiffreras och åtlydas. Ingrepp i texten får endast utföras av behöriga på direkt rekommendation av författaren.

Den instruktionsboksartade tonen dryper av ironi. Kraven är uppenbart orimliga, också för diktjaget, ska det visa sig. Men de säger också något avgörande om boken som helhet: den fordrar något av sin läsare. Exakt vad är oklart och det är kanske kärnan i dess kravfylldhet.

Sedan debuten 2003 med diktsamlingen ”Skör och spräcklig” har von Wright odlat ett eget poetiskt uttryck med ett lekfullt och stundtals närmast matematiskt förhållande till språket. Hon är expert på små förskjutningar, på att avautomatisera orden och uppenbara dolda dimensioner i vardagsspråket.

I boken ”Autofiktiv dikt” (2021), som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, prövar hon ett tematiskt fylligare och mer berättande grepp. Materialet är skrönor och anekdoter ur tidigare släktled och boken ett bevarande minnesarbete.

Driften att bevara och behålla är stark också i ”Mellan text och midnatt”. Formen är prosalyrisk, ibland narrativ, ibland aforistiskt koncentrerad. Tematiskt är den dock betydligt vagare och mer abstrakt än ”Autofiktiv dikt”. Diktjagets spridda perceptioner fyller sidorna. Det är vargar vid skogsbrynet, efterdyningar av drömmar, ett du som kommer och går och minnen från olika tider och platser som seglar upp.

Förhållandet mellan tid och skrivande bildar en röd tråd. Än är orden det bestående som överlever tidens och rummets skiftningar och än är det dikten som äger kraften att förvandlas medan verkligheten förblir den samma.

Schildts & Söderströms

Ramverken von Wright brottas med i bokstavlig och multipel bemärkelse framträder redan på omslaget. Kring författarnamnet och titeln löper något som liknar en tavelram som i sin tur omgärdas av en urtavla. Inuti ramen finns en löftesrik nyckel och en olydig månskära som håller på att rymma ur både ramen och urtavlan. Mot behovet att förstå och fästa står vissheten om omöjligheten i företaget. Tänkandet är ett sisyfosarbete. Däri ligger eventuellt dess mening.

Tonen är vemodig. Den von wrightska lekfullheten får i ”Mellan text och midnatt” stå tillbaka för ett mognare och kanske sorgsnare allvar. Känslorna hålls noga på avstånd. Så noga att deras närvaro blir påtaglig:

”Av rädsla för: nostalgi, sentimentalitet, överväldigande känslor och ironi, lägger jag mig ner och blundar, tänker inte på någonting. Öppnar ögonen. Tänker att jag är någon som ligger här. Tankarna är mina, känslorna är någon annans.”

Idén om att det är tankarna, inte känslorna, som är våra egna går på tvärs med det dominerande synsättet i vår affektälskande tid där känslorna tenderar att ses som omedelbara och genuina medan tankarna pådyvlas utifrån och kanske rentav hotar kringskära vår unika särart. Att som von Wright hävda det omvända är både att säga något centralt om känslors schablonartade väsen och att hävda en tankens integritet.

Samtidigt är det av rädsla för känslorna som diktjaget blundar. Någonting hotar att bergta jaget. Kanske är det just de generiska affekterna som svept hela samtiden med sig. Eller också är det känslor som är sanna, som på riktigt hotar att kullkasta den ordning i ord och tanke som diktjaget kämpar med att upprätthålla.

I stort och i smått odlar von Wright en påtaglig ambivalens som är tung eller befriande, beroende på hur man närmar sig texten, beroende på om man tar dess krav på allvar eller om man tillåter sig att treva, kanske misslyckas med att lyda den.

För mig blir diktjaget en ingång. Det finns ett explicit jag i boken, men karaktärsdragen och konturerna lyser mestadels med sin frånvaro. Positionen är inte tyngd av någon uttalad identitet. Det gör jaget till en plats möjlig att inta snarare än identifiera.

Det är så jag till slut väljer att läsa ”Mellan text och midnatt”. Jag klarar nämligen inte av att följa den inledande uppmaningen och dechiffrera den. I stället vistas jag i boken. Jag lägger ifrån mig ambitionen att förstå och låter mig omges av förnimmelserna och tankarna.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln