Freja Rudels 13.09.2023 09:00

I sin nya roman ”Skymning 41” är Kjell Westö tillbaka i sitt mesta element: det historiska berättandet med Helsingfors som huvudsaklig fond.

Känslan av, eller rentav vissheten om, att Westö behandlar historien med största respekt gör att det alltid känns meningsfullt att vistas i hans böcker.

”Skymning 41” bär undertiteln ”Roman från en krigstid”. Att det är frågan om just ”en” krigstid tjänar som en subtil påminnelse om att det finns flera.

Det går inte att läsa romanen utan att tänka på det krig som rasar i Ukraina idag, och inuti romanen löper sega rottrådar från den krigstid som skildras till första världskriget och 1918.

Romanen utspelar sig under slutet av vinterkriget, mellanfreden och början av fortsättningskriget – det som först kallades sommarkriget tills sommaren tog slut och man fick tänka om.

Det är med sådana detaljer Westö lyckas utplåna avståndet i tid.

Förhoppningen man kan läsa in i ett tidsbegränsat namn. Nästan som en besvärjelse. Och fasan då kriget trotsar den och bara fortsätter.

Perspektivet växlar mellan Molly Timm, en skådespelare vars stjärna är på nedgång, och hennes fästman Henry Gunnars, en gång lovande reporter på Hufvudstadsbladet.

Under vinterkriget drar Molly ut på turné i Sverige med ett finländskt teatersällskap. Hon spelar ”Daniel Hjorth” och ”Galgmannen” för en svensk publik som ska påminnas om att Finlands sak är deras.

Henry befinner sig ute vid fronten som krigskorrespondent. I takt med att kriget framskrider och vidden av dess grymhet går upp för honom har han allt svårare att skriva uppbyggligt och fosterländskt i sina texter.

Det gör honom till en ”persona non grata” hos tidningsledningen som slutar publicera hans rapporter.

Merparten av romanen är förlagd till Helsingfors och mellanfredens sköra lugn, under vilket Molly och Henry försöker hitta tillbaka till varandra och sig själva med vitt skilda, tunga vinterkrigserfarenheter i bagaget.

Det är mellanfredens stiltje – den som läsaren vet är utmätt – som blir navet för berättelsens utvikningar mot det förflutna. Såväl den finländska krigshistorien som huvudpersonernas personliga relationsbagage utforskas.

Dessutom tecknas kopplingar till Westös tidigare produktion, bland annat genom Lucie Lilliehjelm från ”Där vi en gång gått” (2006) och advokat Thune från ”Hägring 38” (2013) som båda figurerar i berättelsens utkanter.

Förlaget

Henry kämpar med det han har sett vid fronten och sin roll som iakttagare och rapportör.

Han har kämpat för sanningen och blivit tystad, men vad väger den kampen mot den som soldaterna förde? De som inte rapporterade utan dödade och dog.

Här kommer Westö in på soldaternas psykiska lidande. Det som nu har varit på tapeten bland annat i och med Ville Kivimäkis forskning, men som knappt gick att benämna under kriget.

Också Molly rannsakar sin roll som skådespelare. Yngre och vackrare förmågor plockar åt sig de tunga rollerna och uppsättningarna och filmerna som görs är till för att underhålla, för att erbjuda tillflykt från verkligheten, inte för att förstå den.

Här ryms både Mollys identitetssökande och stora frågor om konstens ansvar.

Konstens och journalistikens förhållande till makten och det sätt på vilket krigstiden beskär sanningen och friheten har en obehaglig genklang i dagens närmast militanta nedskärningspolitik där egenvärdet hos såväl kulturen som det fria ordet tycks bortglömt.

Relationen mellan Molly och Henry gestaltas inkännande, med blick för skiftningarna mellan närhet och avstånd och intimitetens sårbarhet.

I boken finns det ingen sfär som inte kriget på något sätt skulle beröra. Det går inte att blunda för dess destruktivitet.

Tematiskt är romanen tankeväckande och angelägen, formmässigt är den påfallande gammaldags.

Westö skriver på ett sätt som påminner mig om att skönlitteratur någon gång har haft som sin huvuduppgift att vara skön.

Tonläget är högstämt, meningarna konstfulla, miljöbeskrivningarna målande och berättelsen tjock av vindlande utvikningar. Det är vackert och gediget och genomtänkt, men också tillrättalagt.

En stil som befinner sig milslångt ifrån den sköra och söndersprängda livsvärld som skildras.

Å ena sidan andas Westös texter en hoppingivande tro på orden. Han drar paralleller, binder samman och flätar ihop.

Han har en förmåga och en lust att använda språket fullt ut; att låta sin ”fåmälda” hjälte ”försmå” spårvagnen till förmån för en promenad och sätta ord på allt ifrån skötets begärskramper till det psykiska lidandets tystnad.

Å andra sidan frammanar framställningen i sin fylliga fulländning oundvikligen ett avstånd till det mörker den ska sätta ord på. För mig blir det lock och yta mer än öppning och djup.

Jag är imponerad av hans kunnande och ordkonst, tar till mig hans insikter men lämnar ändå ifrån mig boken sorgligt oberörd.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln