Förflytta dig till innehållet

Covid-19 följer oss in i 2022

Jaska Poikonen
Ljus kvinna med glasögon.

För ett år sedan kunde julbesök från Sverige ses med oblida ögon. Svenskarna ansågs betydligt ”farligare” än gäster eller semestrande släktingar från andra nordiska länder. Så är det inte i år.

Nu har vi med förfäran följt coronasiffrornas framfart i Norge och Danmark – och hos oss själva.
En incidens en bra bit över 400 – i Finland!

Vem hade kunnat förutspå det i det Finland som sommaren 2020 ansåg att besökare från länder med en incidens över 20 var icke-önskvärda i vårt land?

Att alla vid det här laget vet vad incidensen står för – andelen positiva av 100 000 invånare under senaste två veckor – hör till coronatidens terminologilärdomar.

Coronapandemins lärdomar är många och mycket har ställts på sin ända.

Det som var sant igår är det kanske inte i dag, det som var en rekommendation i går kan vara en regel i dag – eller så kan den rekommendationen ha slopats och någon ny kommit i stället.

Förutom lärdomar har vi lagt oss till med olater. Den ovannämnda misstänksamheten mot medmänniskor hör till de värsta bieffekterna i negativ bemärkelse.

Varken svensken, norrbaggen eller ryssen är per definition nödvändigtvis coronafarligare än vad släktingen i grannbyn är. Att incidensen är olika i olika samhällen gör att boendemiljön utsätter oss för mer eller mindre risker, ja. Därför har vi också inreseregler och coronatest är mer regel än undantag för utlandsresenären.

Men det mest avgörande är hur vi själva agerar. Det här betonade också Mikko Pietilä, chefsöverläkare vid ÅUCS, i ÅU.

Det egna ansvarstagandet är oerhört betydelsefullt.

Att bli sjuk får ändå inte vara en skam – man kan ha levt hur försiktigt och ansvarsfullt som helst och ändå insjukna. Det här tvingades en del inse redan i början av pandemin och det har förstärkts inte minst sedan omikron-varianten satte fart på smittspridningen.

Dessutom finns fall där den insjuknade inte förrän ”sin corona” vetat att den är i någon riskgrupp, men numera är det. Att bli så svårt sjuk i covid-19 att man vårdas på sjukhus kan alltså medföra också andra överraskningar om ens hälsotillstånd, och att bli svårt sjuk i covid-19 kan också ge men länge efter det så kallade tillfrisknandet.

Att det här är faktum samtidigt som vår vaccineringsgrad är hög jämfört med många andra länder, och speciellt jämfört med hur läget var för ett år sedan, eldar under vissa vaccinmotståndares teser. Vetenskapligt är de teserna nonsens.

Utan vaccin hade dödsfallen varit betydligt fler, de insjuknades antal hade varit mångfaldigt och de svårt sjuka hade inte fått den intensivvård de behöver.

Sådant var läget i pandemins början i vissa sydeuropeiska länder då covid-19 var en ny farsot som härjade fritt och skoningslöst, något vaccin fanns inte. Vi såg tv-bilder från italienska kyrkogårdar och vi hörde historier om hur spanska sjukhus inte kunde ta emot fler sjuka.

I Finland kan vi inte riktigt föreställa oss sådana situationer. I Finland är vi lyhörda för myndigheternas regelverk, vi har väl fungerande, kompetenta sjukhus och framförallt, vi bor inte så trångt i våra samhällen.

Trots att läget är illa kan man påstå att Finland som helhet klarat sig bra. Men pandemin blir vi inte kvitt, inte trots att vi skriver 2022. Covid-19 är på många sätt en övervintrare, och en global sådan.

Korrigering 28.12 kl 10.30: Incidensen som nämns i början av texten har ändrats från 300 till 400.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter

Your current shadow instance is ""Staging shadow"". Exit