ÅU 31.10.2018 05:00

Det finns ett paradoxalt fenomen som är förknippat med evangelisk-lutherska kyrkan. Å ena sidan brukar nyheter som gäller kyrkan leda till livlig debatt, där många har mycket starka åsikter. Engagemanget är stort för att diskutera vad kyrkan borde eller inte borde vara.
Å andra sidan är det få som är redo att engagera sig mer konkret, som då det gäller att besluta inom kyrkan.
Nu är det dags för nästa val – den 18 november – och antalet kandidater är betydligt färre än för fyra år sedan.
Signalerna från församlingarna, också i Borgå stift, tycks vara att det är allt svårare att få folk att ställa upp över huvud taget, skrev Kyrkpressens chefredaktör May Wikström i sin ledare (25.9).
”Mindre dramatiskt men ändå trist är att det på många håll nätt och jämt finns kandidater för att fylla de tomma stolarna”, skrev Wikström.
Det handlar väl lite om samma fenomen som drabbat föreningslivet. Människor ställer gärna upp på olika engångsaktiviteter och punktinsatser men drar sig för att binda sig vid något mer regelbundet, som rollen av förtroendevald inom en församling.
”Att finländarna skulle vara aktivare och ha mera järn i elden till vardags numera är ett argument som hörs. Men det går djupare än så. Förvisso hade folk familjeliv, arbete och fritid att balansera också förr i världen.”
Wikström drar slutsatsen att det sannolikt handlar om en genomgripande attitydförändring, både individuellt och kollektivt.
Wikström ställer en svår fråga: Fungerar beslutsfattandet i församlingarna längre?
”Är det realistiskt att förvänta sig att amatörer (i det latinska ursprungets vackra betydelse en som älskar) frivilligt ska offra sitt namn och sitt rykte för församlingens sak som högsta ansvariga för beslutsfattande i en omgivning där förvaltning är en alltmer grannlaga uppgift?
Dessutom i en tidsera när just namn och rykte är något av det värdefullaste man har och det dyrbaraste att förlora.”
Det är säkert så som Wikström skriver. Många kan vara rädda för att axla ansvar i en värld där det är så lätt att bli lynchad om något blir fel.
”Skyggheten inför att ställa upp kan handla om rädslan för att bli syndabock för otrevliga beslut om sparåtgärder, personalminskningar och församlingssammanslagningar.”
En nyhet om just din miss sprids med löp(sedel)eldens fart på nätet.
Finns det då en räddning i att rita om hela modellen för församlingens beslutsfattande? ”Flödesschemat”, som Wikström formulerar det. Frälsning genom förvaltningsreform?
Om kyrkan känns fjärran för många, så kan knappast något så abstrakt som kyrkans egna ”sote” (ursäkta ordvalet) göra det hela bättre. Går det inte att istället finna nya sätt att arbeta genom den nuvarande förvaltningsmodellen?
Ett positivt nytänk är rösträttsåldern. Alla medlemmar i församlingen som fyller sexton senast på valdagen har rätt att rösta.
Församlingsvalet har också kandidattest på nätet, med både allmänna och lokala frågor. Väståbolands svenska församling har fyra lokala frågor, bland annat om Pargas kyrkliga samfällighets fastigheter och markområden. Vad kunde den kyrkliga samfälligheten med fördel sälja och i stället investera pengarna i något annat?
Man kan också svara på frågan om vilka påståenden som stämmer för församlingen och hur lokalförsamlingen bäst profilerar sig som en skärgårdsförsamling.
Det här känns konstruktivt och som en beredskap att förnyas. I bakgrunden finns såklart ett ekonomiskt allvar – men sättet det presenteras känns som en ”hej, vi fixar det här”-attityd.
Då man klickar in Åbo svenska församling i kandidattestet finns det två lokala frågor. Båda känns tyvärr mer negativa än Pargasfrågorna. Den första frågan handlar om vilka nedskärningar som borde göras om församlingens ekonomi försämras, den andra om vilka verksamhetsformer som borde prioriteras i S:t Karins (det som inte prioriteras brukar ju vara det som sedan försvinner).
Känns som ett dystert nedskärningstema här.
Kimitoöns församling har av någon orsak inga lokala frågor alls, vilket känns något underligt. Kanske det bara är så i vissa församlingar att ”maskineriet tröskar långsamt fram mot den egentliga valdagen i november”, som May Wikström skriver? Ingen tid att formulera frågor för kandidattest.
Valdeltagandet var i snitt 15,5 procent i förra församlingsvalet, 2014: i Åbo svenska församling 14.6 %, i Väståbolands svenska församling 21 % och i Kimitoöns församling 21,8 %.
Det är sent att stiga tidigt upp nu – med bara några dagar till förhandsröstningen – men visst skulle det vara intressant att titta närmare på en församling som finns i våra knutar. I finska Taivassalo församling var valdeltagandet förra gången 44 procent – till och med hela 42,1 bland dem inte fyllt 18.
Vad har det gjort i Tövsala, eller i några av de andra församlingarna med ett högt valdeltagande? Det kanske finns något som andra kunde lära sig. Har någon ens försökt sig på att finna deras recept?

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln