DANS: Ljus- och dansföreställningen ”Ikebana” utforskar vårt förhållande till naturen, briljant och upplivande
”Ikebana” betyder levande blommor och går tillbaka på en buddhistisk ceremoni med urgamla anor. I vår tid och i västvärlden har det börjat betyda en hobby med fokus på estetik. Det liknar rätt mycket hur vi förhåller oss till naturen i stort.
”Ikebana. Plant Series VIII”, en samproduktion av Fern Orchestra, Regionala danscentret i Västra Finland och Åbo stadsteater, kilar sig in där, mellan människa och natur, utforskar relationen konstnärligt. Men mellanrummet finns egentligen inte, det är skapat av oss.
Föreställningen ska räcka en timme och det är svårt att räkna ur vad som väntar. Men den som minns produktionen ”Mareld”, som utgick från ljusproducerande mikroorganismer, har vissa förväntningar.
Det börjar med att ett försvarligt moln teaterrök blåses in på scenen, sen varseblir man en ljusprick längst bort i fonden, som en stjärna eller kanske första glimten av en soluppgång. Strålarna skär igenom diset, rakt emot oss, och bland dem börjar den första dansaren dansa. Man ser inte hennes anletsdrag, rollen är snarast en representation.
Den dansande leker med strålarna, håller i knippen av ljus, kanske är det en skapelseberättelse vi bevittnar. Det är mäktigt. Vespa Laine som står för föreställningens idé har också ljuskonstnär som första yrkesbenämning.
Ljussättningen växlar, in kommer den andra dansaren, också han upplevs mest i dynamisk siluett. Men bakom honom tilltar rörelsen, olika slag av växter rör sig närmare oss. Bortom den suggestiva rytmiska musiken hör man också olika ljud från dem. De är inte volymmässigt påstridiga, men särskilt en monstera tycks hålla låda.
I den tredje avdelningen strävar scenrummet mot höjden, som en katedral med linjer och punkter av ljus. Men det övergripande dunklet är inte brutet, jag får också associationen av underjord, att jag befinner mig i ett rotsystem.
Bägge dansarna, Ilona Salonen och Kalle Suominen , snurrar runt i en alltmer uppskruvad hastighet, dansar genom fosforescerande ljusstrålar som strider emot den djupeffekt de dansande kropparna ger, det skapar drama, konflikt. Ibland lyfter dansarna krukorna med bladväxter, tar dem med i rörelsen.
Den sista sekvensen försiggår på en upplyst scen, de mänskliga aktörerna kommer in i ganska vanliga träningskläder, småpratar på blandspråk, pyntar sig med blommor. Det är avspänt, kommunikativt (några i publiken får också varsin blomma).
Det hela slutar i en gest av glädje och utan skuldbeläggande predikotoner kring människans relation till andra arter. Föreställningen är ett slags rehabilitering av relationen människa-växtlighet, ömsint och träffande.
Frågan är allvarlig, upplägget lekfullt. Växter är också välkomna i publiken, har man sagt. Jag sitter bredvid en suckulent och en lite medtagen azalea. Själv har jag inte kommit på att ta med något grönt hemifrån, får på plats låna en vital bladkaktus.
Efteråt kan den som vill stanna kvar och jamma med scenväxterna. Med ett enkelt arrangemang som har att göra med hur elektricitet leds, kan man med beröring få fram olika slags ljud ur bladen.
Föreställningen väcker tankar på de världar av organismer vi inte lyssnar till eller ens respekterar. Men den väcker också upp oss till ett länge sen glömt känslotillstånd, att en människa också är ett strålade energiknippe som kan vilja gott, inte bara förstöra.
Fern Orchestra är en tvärkonstnärlig grupp som under sin verksamhet sysselsatt sig med relationen människa-natur. ”Ikebana” är nummer åtta i deras föreställningar om växter, Plant Series. Om de tidigare produktionerna kan man läsa på hemsidan fernorchestra.com.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.