Bianca Gräsbeck 25.08.2023 15:24

Det är knäpptyst i salen. En storväxt man iklädd svart kostym och vit skjorta promenerar in från vänster och ställer sig på scenen.

Han ser vilsen ut; kostymen är lite trång. Han ser inte ut att trivas i den, inte heller riktigt i sig själv. Helt ung är han inte heller.

Efter en stund går han en runda där han tänder lysrör, ett efter ett, som småningom lyser upp scenen.

Kroppsspråket talar om en olust som stegras, som jag ser det, till ångest, burn-out och självförnedring – mannen jämkar ner de svarta kostymbyxorna till anklarna och är kvar i detta förnedringstillstånd tills upproret vaknar: byxorna dras upp igen, han tar av sig slipsen, slänger den på marken som en orm, tar av sig bältet och slår ormen.

Ett befriande utbrott, men riktigt lycklig gör det honom nog inte. Och han är skriande ensam.

Han lämnar scenen samma väg han kom, och in från höger dyker en spenslig figur upp, släcker lysrören som han tänt. En ung man i en kvinnas kropp.

Vore det inte för den alltför stora kostymen – eller kanske just därför – skulle hen se ut som, ja vara, en förfinad dandy med sin lilla mustasch och snaggade hår.

Hen är inte heller helt bekväm med sig själv, men där mannen i den trånga kostymen verkade trängd utifrån, verkar ’dandyn’ kämpa med att fylla sitt utrymme inifrån.

Där han var en gestikulerande kroppshydda tar hen ut hela svängrummet med hela kroppen, hela skalan av rörelser.

Hen lämnar scenen samtidigt som mannen som suttit framför mig i publiken stiger upp. Mannen går över scenen, sätter sig vid pianot som står i scenens bortre hörn och inleder en dialog med musiken som hörts i bakgrunden.

Småningom tystnar den, ger helt över åt musikern vid pianot, som tar upp ackordeonet han har i knäet. Och stämmer upp i en tango som vad både det vemodiga dragspelet och sången beträffar slår alla tidigare tangouppföranden jag hört.

Sakari Viika

De båda dansarna har kommit tillbaka och närmar sig försiktigt varandra, i takt med tangon. Det går inte utan bakslag, bland annat i form av ett mystiskt brev som hen tidigare, nu han läser och blir fundersam.

Stämningarna på scenen går hand i hand med sången mot ett häftigt crescendo, ”Soittakaa lujempaa, etten sydämeni itkevän kuule” (Spela hårdare så jag inte hör mitt hjärta gråta).

Ismo Dance Company’s pjäs ”Miehet jotka eivät löytäneet rakkautta” hade premiär på Barkerteatern i onsdags. Översatt till svenska kan namnet avse män, eller männen, som inte hittade kärlek, män, eller männen, som inte hittade kärleken.

Som de båda dansarna i all sin medryckande närvaro är klart anonyma kanske ’män som inte hittade kärleken’ kommer närmast.

Pjäsen är en abstrakt betraktelse av varats skörhet, närvarandet i stunden, längtan efter kontakt med det egna jaget och omvärlden. Ett sökande efter kroppens politiska gränser för att frigöra potentialresurserna.

Det är en mycket vacker pjäs. Inte i konventionell bemärkelse – scenen är tom sånär som på de udda lysrören och en rad gyllene ljuspunkter i fonden; dansarnas feldimensionerade kostymer är tråkiga, deras rörelsespråk framhäver varken det kunnande eller de fysiska företräden som finns.

Ryuichi Sakamotos musik bidrar till det udda, stryker inte medhårs. Kanske det vackra föds i de många ögonblicken där det oväntade händer, eller det väntade.

Kanske det blir vackert för att ingenting är medhårs. För att det är leende mellan tårarna. Trashanksestetik. Svårförklarligt med andra ord; rasa, för att låna ett indiskt uttryck.

”Miehet jotka eivät löytäneet rakkautta” är skapad, koreograferad och regisserad av Ismo-Pekka Heikinheimo, som för jämnt 20 år sedan tog över det konstnärliga ledarskapet i Ismo Dance Company. Han dansar också själv, som den i sin kostym obekväma mannen.

Meddansaren är Tanja Illukka, som jobbat med Heikinheimo sedan 2006. Musikern med den mäktiga rösten är Mikko Helenius. Ljussättningen är planerad av Mari Agge.

Efter slutapplåderna dröjer det lite längre än vanligt innan publiken börjar röra på sig. Att lämna en värld tar sin tid.

Fotnot: Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Bianca Gräsbeck

Dela artikeln