ÅU 12.06.2023 18:50

Det är inte alltför ofta vi ser nutidsdans från andra delar av landet, om vi inte reser till föreställningarna förstås.

För att sänka trösklarna för de nyfikna men reslata har fyra dansteatrar, Minimi i Kuopio, Rimpparemmi i Rovaniemi, Raatikko i Vanda och Solbaletten här i Åbo startat ett turnerande dansevenemang, 4X, som ordnas i alla fyra städer under fyra på varandra följande veckoslut.

I helgen var det Solbalettens tur att stå värd för evenemanget. Den så gott som slutsålda föreställningen fredag kväll var ett nog så övertygande tecken på att konceptet var välkommet.

Först ut var Rimpparemmi med verket Asetelmia (Arrangemang), koreograferad av Atte Herd, som med glimten i ögat är överväldigad av scenrummets, dansarnas och ljudvärldens oändliga möjligheter, ch har ett hopp om att åstadkomma ens ett tillfredsställande arrangemang på scenen. Han tacklar utmaningen med ett crescendo från en minimal upptakt med en ensam dansare som utför en mekaniskt upprepad rörelsesekvens till en entonig rytm.

Dansarna blir två, tre, som upprepar samma sekvens. Småningom växer rörelsen ut men det mekaniska kvarstår – dansarna är isolerade i sina egna rörelser tills småningom, då crescendot kulminerar, deras mänsklighet utplånar det robotaktiga och de hittar varandra.

Trion på scenen är jämnstark, dansarna iklädda märkliga skapelser som för tankarna till både burlesk och Eurovision. Scenrummet är runt, inramat av skärmar med lodrätt stående lysrör som understryker industriromantiken – eller -kritiken – som präglar verket.

Lite svårt att avgöra om det är fisk eller fågel.

Minimidansarna var utspridda över den rökinhöljda scenen då publiken återvände efter paus. Helt avspända verkade dansarna fundera på vad de skulle hitta på, och ställde sig, lite fnissiga, i en liten klunga vid scenkanten och tittade ut över publiken.

Men bara för en stund, snart var det full fart till en dov, suggestiv ljudmatta.

Sampo Jaakkola

Verket har namnet ”Raja” (Gräns/en) och gestaltar träffsäkert, genom de fem suveräna dansarna, det det granskar: gränsen som socialt, personligt och symboliskt begrepp.

Dynamiken i den jämna gruppen är fint balanserad med solon, duon och gruppsekvenser. Speciellt effektfulla är sekvenserna med verkets enda rekvisita, en stor ring som dansarna hanterar uppfinningsrikt, stundom hisnande.

Hisnande är också Jasu Parviainens solosekvens där han förvandlas till ett väsen för vilket inga tyngdlagar eller andra fysiska begränsningar gäller.

På det hela taget är verket ändå mera lågmält, inhöljt i dämpande rökdimmor, vilket understryker dess abstrakta kvalitet. En rolig detalj är ett par korta ögonblick då dansarna liksom skakar av sig scennärvaron och på samma avspända sätt som i den inledande scenen.

Koreograferna Katja Mustonen och Mirva Mäkinen är också dansare och med på scenen. Jag är frestad att tro detta bidrar till verkets speciella atmosfär där stänk av mystik varvas med vardaglighet och wow-upplevelser.

Jussi Virkkumaa

Betydligt stramare i koreografin är Solbalettens bidrag i kvällens repertoar: Jorma Uotinens ”Rajalla” (Vid gränsen), ursprungligen skapat för Solbalettens 40-årsjubileum för två år sedan.

Det är ett verk om ljus och mörker, rädsla och hopp; det ständiga balanserandet på gränsen mellan polerna. Koreografin samlar dansarna, de rör sig huvudsakligen i grupp. Samtidigt har de mestadels individuella rörelsehelheter, vilket motverkar upplevelsen av klichémässighet. Scenrummet är helt avskalat, det enda scenografiska elementet är ett milt, helande regn som avslutningsvis sköljer bort all känslostormar.

Ljudvärlden, Apocalyptica som spelar Metallica på cello och Johann Sebastian Bachs ”Erbarme dich, mein Gott”, uppförd av Anne Sofie von Otter, är på gränsen till patetisk i sin dramatik, men håller sig på bättre sidan och framkallar emellanåt, säkerligen tack vare dansarnas virtuosa framtoning, både gåshud och – nästan– tårar.

Samarbete och utbyte av idéer är dagens melodi

Lördagens program riktade sig till hela familjen: dansteater Raatikko bjöd på den interaktiva föreställningen Hyppynarutus (Fångad av ett hopprep), där studsspecialisterna Hyppy och Naru tar med publiken på fantastiska fantasiäventyr.

Familjedagen innehöll också dansworkshop för barnen. Själv kunde jag tyvärr inte delta i familjedagen, men arrangörerna meddelar att den var en succé trots att publiken var lite fåtalig.

Samarbete och utbyte av idéer och kunnande är dagens melodi, säger Raatikkos ifjol tillträdde konstnärlige ledare Jaakko Toivonen. Och det är någonting vi alla får glädjas åt!

Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Bianca Gräsbeck

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln