De fem på Utö
Lita på mig
av Monica Vikström-Jokela
Förlaget 2019.
När skolkurator Senja i början av åttan frågar Li om hon vill komma med på en tre dagars retreat till Utö för sådana som har det ”litet kämpigt” förstår Li inte vad det är frågan om. Vad har hon gemensamt med skolans losers?
När Senja föreslår att Li kunde komma med som en stödperson så säger Li ändå ja. Att det där med att vara en stödperson är ett trick förstår man fort som läsare, för Li har det absolut kämpigt också hon. Temat för retreaten på Utö är tillit, och den första av tre heliga regler som Li satt upp för sig själv är ”ingen får komma nära mig”.
”Lita på mig” är Monica Vikström-Jokelas första ungdomsbok. Det genomgripande temat i boken är naturligtvis just tillit – hur skall man kunna lita på någon när alla är idioter? – men vid sidan om det handlar boken om psykiska sjukdomar, droger, knepiga familjeförhållanden och förstås kärlek. Inget av detta är nytt inom ungdomslitteraturen, men Vikström-Jokela närmar sig sina svåra teman på ett varsamt sätt där hon ofta antyder mer än hon säger.
Kanske gör den explicita kopplingen till Svenskfinland också att boken känns fräsch och angelägen.
Väl ute på Utö visar det sig snart att allting inte är som det skall. En mörk kväll skrapar någon på utsidan av fönstret med en kniv och Dinah hittar sin jacka skuren mitt i tu. Och varför vill hon låna 400 euro för att sedan plötsligt ha pengarna i alla fall? Li dras mot sin vilja in ett mysterium, där hennes teckningar och skisser – i boken flyhänt utförda av Jenny Lucander – visar sig viktiga för att identifiera skurken.
Att förlägga retreaten till lilla Utö är både berättartekniskt och stämningsmässigt lyckat, eftersom den avskilda platsen och den regniga och gråa utskärsmiljön fungerar bra för inramning för mysteriet och som komplement till de tuffa frågorna huvudpersonerna brottas med. Själva mysteriebiten blir ändå ganska tunn. Det blir aldrig så där riktigt kusligt eller spännande som man som läsare väntar sig, kanske för att boken är så pass kort (170 sidor). Femtio sidor till hade gett författarinnan en möjlighet att inte bara fördjupa mysteriebiten utan också vidareutveckla några av bokens personer.
Lis mamma sade henne en gång att världen börjar vid världens ände. Det är just så som ”Lita på mig slutar”, hoppfullt. Allt är som det brukar, men ändå inte. Retreaten blev inte alls som det var menat, men ändå verkar något slags genombrott ha skett. Som läsare är det här en bok som man lägger ifrån sig med tillförsikt. Kanske blir det flera böcker om Li?
Recenserad av: Måns Broo
Här hittar du flera av våra recensioner av barn- och ungdomsböcker, samt alla våra bokrecensioner.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.