Förflytta dig till innehållet

Det finns inte riktigt något farligare än äldre stormän som är rädda för att förlora sin makt

När Åbo utlyste julfreden grubblade tyvärr många över krig och konflikt. Medier varnade för att Ryssland skulle angripa Ukraina på självaste julafton (vår julafton, alltså, inte Rysslands). Samma dag kom nyheten om att en molotovcocktail hade slängts in på det ryska konsulatets gård i Kiev.

På juldagen avslutade Ryssland lyckligtvis sin militärmanöver vid Ukrainas gräns. Tiotusen soldater åkte tillbaka till sina garnisoner.

December har framkallat otäcka kalla kriget-känslor. Nåddes toppen redan? Eller vill Vladimir Putin ge medborgarna en lugn jul, för att sedan igen vrida till allt igen?

”Situationen är allvarlig. Jag börjar befara att det inte längre handlar om enbart retorik”, säger Ilkka Kanerva, Åbopolitiker och ordförande för riksdagens försvarsutskott (Hbl, 4.12).

Allt började då Ryssland ville ha konkreta garantier för att atlantpakten Nato inte växer. Ett annat krav var ett stopp av försäljningen av ”hotfulla” vapen till Rysslands grannländer.

Putin samtalade också med president Sauli Niinistö. Niinistö tackade (artigt?) nej till några avtal och betonade att varje land fattar självständiga beslut om Nato.

Rent praktiskt sett så är det inte ens så lätt att gå med i Nato. Organisationen godkänner inte nya medlemmar om de råkar vara indraget i en kris med ett annat land. Om Finland ansöker om medlemskap kan Ryssland ordna något av en notkris 2.0 för att skjuta ned ansökningsprocessen.

De baltiska länderna slank in i Nato då beslutsfattarna i Ryssland hade annat att tänka på.

Det intressanta är att Putin också under samtalet med Niinistö försökte servera en samarbets- och säkerhetskonferens, en uppföljare av KSSE-konferensen 1975.

”President Niinistö upprätthöll fortsättningsvis diskussionen om Helsingforsandan”, som presidentens kansli konstaterade i det fåordiga pressmeddelandet.

Helsingforsandan sägs ha kännetecknat samarbets- och säkerhetskonferensen i Helsingfors.

Putins mål med ett nytt KSSE är förstås det som också var ett mål 1975: alla parter går med på att gränserna i Europa inte ska rubbas.

Här finns en paradox. KSSE innebar också att Sovjet skrev under ett avtal om grundläggande mänskliga rättigheter. Det bidrog i sin tur till att hela östblocket föll samman.

Undrar hur den här KSSE-aspekten går ihop med sovjetnostalgikern Putin och hans förtryck av människorättsaktivister?

Så har vi förstås frågan om hur mycket är teater, hur mycket är allvar. Är läget faktiskt det värsta på trettio år, som Dan Ekholm skriver i sin ledare?

”Inte sedan Sovjetunionen upphörde att existera för 30 år sedan har läget varit så här kritiskt med Ryssland” (Vasabladet, 30.12).

Ibland saknar man de kremlologer som kunde dechiffrera östledarnas kodspråk. ”Det viktiga är inte vad någon säger utan vilka ord han använder”, som en gammal FNB-utrikeskorrespondent sade.

För Putin har Ukraina alltid varit en del av Ryssland. Nuläget ser han som något av en parentes. Sedan har vi frågan om hur mycket av den utrikespolitiska muskelshowen som är inrikespolitik:

”Titta ditåt, kära medborgare, så märker ni inte allt det som inte är bra här hemma!”

Det är också lättare att skramla då USA verkar svagt. Putin hade inget behov att mopsa upp sig då USA:s president hette Donald Trump, som rörde sig i helt andra utrikespolitiska sfärer. Nu vill Putin kanske också känna pulsen på John Biden, som haft en del motgångar.

”Ett svagt första år, där också USA:s hållning gentemot exempelvis Ryssland när det gäller Ukraina kritiserats för att vara vek, har gjort att allt fler ställer frågan Joe Biden minst av allt vill höra: vem kommer efter Biden?”, som Jonas Bladh skrev i sin ledare i Ålandstidningen (17.12).

I stället för att göras utrikes- eller inrikestolkningar kan vi väl göra en psykologisk tolkning. Putin fyller snart sjuttio och hänger knappast med länge till. Vem tror då att han en dag är redo att dra på sig pensionärsrollen och mysa i en solstol med utsikt över Svarta Havet? Knappast någon.

En kanske avgörande fråga är om Putin ska lyckas abdikera och på något vis ta med sig ”stormannaidentitet”. Han vill ju inte bli en maktlös pajas som alla skrattar åt. Då hjälper inte alla de oligarkmiljoner han sägs uppleva ha fullmakt till.

Det finns inte riktigt något farligare än äldre stormän som är rädda för att förlora sin makt. De blir lätt politiskt närsynta och ser ingen annan exitlösning än att ”go out with a bang”. Putin verkar helt enkelt vara rädd för att bli en vanlig, riktig människa. Det är där den största risken med honom hittas.

Dela artikeln

En kommentar: “Det finns inte riktigt något farligare än äldre stormän som är rädda för att förlora sin makt

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter

Your current shadow instance is ""Staging shadow"". Exit