Det ser dystert ut för välfärd på två språk
Trots att händelserna i den omgivande världen också påverkar Finland och finländarna, fortsätter livet och verksamheten i vårt land.
Social- och hälsovården överförs till de nya välfärdsområdena från början av nästa år. Egentliga Finlands välfärdsområde konstituerade sig och höll sitt första fullmäktigemöte tidigare under veckan.
Mötet förlöpte relativ odramatiskt, trots att en del röster höjdes för att den förvaltningsstadga som godkändes, genast måste revideras. Oron som framfördes gällde maktfördelningen i det nya välfärdsområdet. Enligt flera ledamöter kommer styrelsen och tjänstemännen att få för stor makt.
Det är intressant att flera fullmäktigeledamöter redan under det första mötet konstaterade någonting som man kunnat räkna ut redan då beslutet om att skapa välfärdsområden skapades. Ju större organisation, desto mindre vikt eller påverkningsmöjligheter har fullmäktigeförsamlingar. När en fråga landar på fullmäktiges bord, har den i de flesta fall redan genomgått den politiska manglingen.
Utgången av omröstningar som sker i fullmäktigeförsamlingar är ofta kända på förhand, om det inte råkar vara en fråga som kraftigt delar partier eller åsikter inom partier. De kommande månaderna visar hur arbetet i Egentliga Finlands välfärdsområde kommer i gång och hur fullmäktigearbetet hittar sina former. Ännu finns det möjlighet att skapa innovativa och fungerande lösningar på två språk.
Den principiellt största frågan som behandlades under det första mötet var språkkraven för välfärdsområdets kommande direktör. Enligt fullmäktige behöver direktören inga språkkunskaper överhuvudtaget.
Offentliga organisationer behöver officiella styrdokument och minimikrav. Det måste finnas fastslagna regler och spelregler. I ett tvåspråkigt välfärdsområde måste det också finnas minimikrav på hur man på sikt tryggar en tvåspråkig verksamhet.
Loppet är inte ännu kört i frågan om direktörens språkkunskaper. Välfärdsområdets styrelse har möjlighet att visa att man på riktigt bygger ett tvåspråkigt välfärdsområde. I fullmäktige var det endast SFP och Vänsterförbundet som ansåg att kunskaper i svenska är viktigt.
I Egentliga Finland har Samlingspartiet, SDP och Centern inte heller tidigare visat intresse för att stöda en fungerande tvåspråkighet, men De Grönas likgiltighet mot kunskaper i svenska är överraskande.
De Grönas Janina Anderssons vaga formuleringar i sina kommentarer till ÅU om språkkraven är föga imponerande. Att vifta bort principiellt viktiga frågor med nonsenskommentarer bådar inte gott med tanke på framtiden.
De Gröna och de flesta andra partierna visade att kunskaper inte i svenska är något man vill stöda eller prioritera. Hur har man tänkt med språkkunskaper för övrig personal och hur ska välfärdsområdet kommunicera med olika samarbetsparter i framtiden?
Jag vet inte om Jonas Heikkilä har läst hela ledaren, men här ett citat: ”I Egentliga Finland har Samlingspartiet, SDP och Centern inte heller tidigare visat intresse för att stöda en fungerande tvåspråkighet, men De Grönas likgiltighet mot kunskaper i svenska är överraskande.” Skillnaden är att t.ex. Samlingspartiet aldrig uttalat att lösningar på svenska är viktiga, medan De Gröna säger en sak och då det gäller, som i det här fallet, gör något annat. Mvh Tom S
Inte oväntat att Simola går åt De Gröna och inte är jag personligen nöjd med linjedragningen. Men det känns nog konstigt att ingen ifrågasätter partiet som precis alla SFP:s väljare stödde i valet tack vare valförbundet?