Ann-Christine Snickars 21.10.2023 10:00

Svenska Yle:s nya ljuddrama ”Medeas dotter” handlar om svek och hämnd och har förstås samband med Euripides ”Medea”, som glimtar fram som uppgift i skolan där huvudpersonen Hanna går.

Hanna är sexton år, hennes familj består av mamma, styvfar och två småbröder. Allt är bra och vanligt tills pappa Jakob hittar en ny kvinna.

Hon är lärare i samma skola som är Hannas – där är pappan musiklärare. Mamma Kajsa bryter samman. Hannas liv raseras, vreden mot den som plötsligt slutat vara hennes pappa ropar på handling. Hämnden finns på sociala medier.

Dramapodden är tredelad, varje avsnitt är drygt en halvtimme. I inledningen har katastrofen redan skett, man får en glimt av slutet och leds hela vägen fram till det. Hanna fungerar också som berättare.

Seriedramaturgin fokuserar alltid mer på personer än på handling. Audiodramat undandrar sig också det visuella, man får själv fantisera ihop det. Genrens främsta attraktion är att den förlitar sig på vad den mänskliga rösten åstadkommer. Vad kan vara mer sinnligt?

Nyttotänk tar bort en del av upplevelsen

Pjäsen är tänkt för ungdomspublik. Ett pedagogiskt material finns tillgängligt och är riktat till gymnasier. Det är ändå lätt att känna att ett nyttotänk tar bort en del av upplevelsen. Mitt tonåriga jag, som jag minns det, skulle diskret sätta sig på bakhasorna.

Jessica Edéns utmejslade regi gör att det går att tänka bort en sån agenda, men manuset är inte hela vägen övertygande, berättelsen saknar den gastkramning som den förpliktande förlagan har.

Som Hanna hörs Tyra Wingren, hennes kompisar görs av Ellen Forsström och Joel Häggblom. Berättarrösten är rak och tydlig, tonen i övrigt vill helst lägga sig nära det naturliga talet, skapa närhet och identifikation.

Delarna har en stor genomströmning av röster, när snaran dras åt involveras allt fler: vårdpersonal, rektorn, socialarbetare, fler klasskamrater, en granne. Skådespelarna Elmer Bäck och Jessica Grabowsky, välfungerande i radio, gör styvpappan och mamman, den ena skuldtyngt men målmedvetet behärskad, den andra i rasande upplösningstillstånd.

Föräldrarollerna är auditivt placerade liksom i periferin, så att man hör dem sordinerat, ibland från att annat rum. Ljuddesignen är av pålitliga Niko Ingman.

Strävan efter att det talade ska kännas autentiskt – och ständigt vara närvarande – bildar också insynsskydd för de stora känslomässiga avgrunderna. Men pratet kan också markera en utsatthet som vuxenvärlden har svårt att höra. Man får spetsa öronen. Manuset är stiligt översatt från finska av Rosanna Fellman.

Det antika Medeadramat (skrivet före Kristus) är skoningslöst brutalt och barnen offras i blint hat. 2 500 år senare hamnar tre på intensiven, en på psyket, alla överlever. Berättelsen lägger till slut tillrätta istället för att spränga sönder.

Då är det fint att det finns musik, och att Tyra Wingren själv sjunger. Låtarna är bekanta (Rihanna, Coldplay, The Smiths, bland annat), men känns helt nya. I de korta ögonblick de är där är de just så överväldigande som man vill att ett ljuddrama ska vara. Musikansvarig är Timo Hietala, en gammal räv i sammanhanget.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln