Kristoffer Nöjd 09.12.2023 04:001

För Johan Estlander med ett långt förflutet i Ekenäs IF blir det kommande året spännande på många sätt. Med en färsk UEFA A-licens i fickan kommer han att fungera som assisterande tränare i EIF i fotbollsligan. Men först ska han bli pappa. I februari väntas en liten dotter till fotbollsfamiljen Estlander.

– Det känns spännande och roligt. Jag har alltid vetat att jag vill bli pappa. Nu klickade allt.

Svårt att sluta

Johan Estlander avslutade sin spelarkarriär efter säsongen 2018 då EIF landade på tredje plats i Ettan. Han hade en liten tanke om att sluta på topp.

– Jag tänkte att EIF knappast kommer att nå högre än så. Men jag hade fel. Bra så, säger han och skrattar.

Att sluta var däremot inte så lätt.

– Det blev en liten kris. Jag undrade vad det skulle bli av mig. Det är svårt att lämna omklädningsrummet när man alltid har varit där.

Men Estlander hittade sitt fotbollsjag i tränarrollen. År 2019 hoppade han på UEFA B-utbildningen. I skrivande stund sitter han i bilen på väg till idrottsinstitutet Eerikkilä. Där ska han presentera sitt slutarbete i UEFA A-tränarutbildningen.

På tränarspåret i det europeiska fotbollsförbundet finns bara en högre nivå, Pro. På den svenska kursen har han sällskap av bland andra landslagslegendaren Tim Sparv och EIF-bekante Chris Corcoran .

– Där är duktiga och ambitiösa personer. Det är en verkligt rolig omgivning.

Arkiv/Patric Westerlund

Estlander arbetar i dag som bokförare men drömmer om att kunna jobba med fotboll på heltid. I EIF finns för tillfället inte riktigt de resurser som skulle krävas för att Estlander kunde livnära sig på fotbollen.

Han har snart en familj att försörja. Även om EIF inte är riktigt där ännu finns det möjligheter att jobba med fotboll på heltid i Finland.

– I större föreningar finns en hel del roliga uppdrag och EIF har tagit många steg mot det.

Som tränare lyfte Estlander EIF:s B-juniorer till ligan i fjol. Där räckte inte riktigt krafterna till, så från och med midsommaren spelade man i division 1 där man slutade bland de fyra bästa.

– Det var ett bra resultat med tanke på att nästan hela laget var nytt i och med att spelarna födda 2005 blev för gamla för ligaspel. Dessutom spelade många av mina spelare i EIF:s andra lag som var bäst i division 4 för herrar.

Jag tror ingen förstår hur mycket folk jobbar för klubben frivilligt år ut och år in. Det är fråga om otaliga timmar. Det är nästan ingen skillnad vilken tid på dygnet så står någon här och viker tröjor eller skottar snö. Dem unnar jag verkligen den här ligaplatsen.

Han trivs bra med att träna juniorer – men ser också fram emot att jobba med herrlaget. Estlander var visserligen en bekant syn på bänken redan förra säsongen men har nu kopplats starkare till laget.

– Jag har varit med de matcher jag kunnat. Nu kan jag förhoppningsvis vara med på åtminstone alla hemmamatcher. Det blir roligt att vara med herrlaget – att se lite andra saker.

Samtidigt skulle det finnas mycket att göra på juniorsidan. Som många andra klubbar tappar EIF många lovande spelare i tonåren.

– Man kan inte bara skylla på att det finns så många olika hobbyer. Det krävs tränare som kan motivera de spelare som vill utvecklas. Men balansen mellan hobby och toppidrott är svår. Det var först när vi steg till Ettan som jag själv började fundera på vad som krävs av en spelare. Det räcker inte med att du är bra med bollen ibland eller gör bra ifrån dig på träningarna. Du måste börja planera dina dagar och veckor.

Det är inte hållbart för en klubb att förlita sig på att alltid hitta bra förstärkningar utifrån.

– En målsättning kunde vara att producera en ligaspelare vartannat år. Det krävs ett bra samarbete mellan juniorsektionen och herrlaget och en gemensam vilja att lyckas med det. Det är inte lätt. Men vi gör mycket bra här fast man ofta fokuserar på det dåliga. Jag tror ingen förstår hur mycket folk jobbar för klubben frivilligt år ut och år in. Det är fråga om otaliga timmar. Det är nästan ingen skillnad vilken tid på dygnet så står någon här och viker tröjor eller skottar snö. Dem unnar jag verkligen den här ligaplatsen.

Med Ettan kom proffsigheten

Som assisterande tränare i herrlaget får Estlander följa med de spanska tränarna Gabriel Xatarts och Daniel Bolufers arbete på nära håll. Estlander känner ”Gabri” sedan flera år tillbaka. Gabri var tränare i EIF då Estlander lade av som spelare.

– Det var första gången EIF hade en heltidsanställd tränare. Spanjorerna har tillfört en proffsighet. De jobbar hårt. De kommer ofta redan till klockan 8 på morgonen och stannar till 18. De analyserar allt, är tydliga med taktiska detaljer och lämnar inget åt slumpen.

Därför är han inte speciellt överraskad att det gick vägen.

– Ligaplatsen var magisk. Men det var samtidigt ett mål vi hade satt upp och på ett sätt en naturlig utveckling.

Estlander ser de facto avancemanget till Ettan 2014 som ännu mer avgörande för klubben.

– I tvåan är det tre träningar i veckan plus match och kanske bastukväll. Avancemanget till Ettan var startskottet för professionalismen i klubben och därför kanske den viktigaste dagen i klubbens historia på senare tid.

Fotboll har varit en identitet för mig. Där har varit min trygga plats. Om det annars har känts jobbigt i livet har jag kunnat sätta bollen på pakethållaren och cyklat till planen, sparkat lite och kommit på andra tankar.

Även om det spanska ledarskapet i EIF handlar mycket om analys och taktik fokuserar Estlanders UEFA A-utbildning mer på ledarskap och psykologi, både på individ- och lagnivå. Det uppskattar han.

– Alla gör ändå upp sin egen taktik.

På vägen till EIF:s ligaavancemang har många lyft upp den goda stämningen i laget. Det här med laganda och gemenskap är någonting som Estlander dels har erfarenhet av i egenskap av spelare, dels vill fokusera på som tränare.

Hans egen start i fotbollen präglades av att han gick i storebror Per Estlanders fotspår. Men Estlander lyfter också upp sin långvariga tränare Krille Westerlund som ledde ”88:orna” i många år.

– Jag kan inte säga att jag minns vad vi gjorde på träningarna. Men Krille måste ha gjort jättemånga saker rätt i och med att alla spelare fortfarande trivs bra ihop. Det är viktigare än att bara fundera på hur bra man blir som fotbollsspelare. Att se att mina spelare gå tillsammans till maten också i skolan är större för mig än att se dem vinna matcher.

Därför hoppas Estlander också att hans dotter hittar idrotten.

– Det behöver inte bli fotboll. Vi kommer att hänga på planerna oberoende. Men jag vill att hon hittar något som ger henne lika mycket som fotbollen gett mig.

Och vad är det?

– Allt. Alla mina bästa vänner kommer från fotbollen. Fotboll har varit en identitet för mig. Där har varit min trygga plats. Om det annars har känts jobbigt i livet har jag kunnat sätta bollen på pakethållaren och cyklat till planen, sparkat lite och kommit på andra tankar. Dessutom utvecklas man som människa i idrotten, man lär sig att respektera och ta andra i beaktande.

Kristoffer Nöjd
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln