Emil överlevde missbruket: ”Hjälp hellre än bestraffa”

Emil Bergman kommer direkt från jobbet på PW-service i Pargas. Han möter mig på Café Kajutan med ett stort leende som inte lämnar hans ansikte under vårt samtal.
Numera är han oftast glad. Flera år av burnout, depression och missbruk har gett honom ny förståelse – för sig själv och andra. Otåliga kunder som höjer rösten får honom inte på dåligt humör.
– Alla bär på sitt bagage. Bättre att de skriker på mig än tar problemen hem.
Jobbstressen blev för mycket
Det har gått några år sedan Bergman insåg hur stora hans egna problem var. I närmare tio år använde han alkohol, läkemedel och narkotika varje dag. Han slutade duscha. Han stängde ut världen.
Det började 2008. I sviterna av finanskrisen var det ont om jobb, men i skärgården fanns det behov av byggare. Bergman fick en anställning som blev början på problemen.
Från måndag till fredag höll jobbet honom i skärgården. Hans förman ställde orimliga krav, var aldrig nöjd, skällde ofta på Bergman och kallade honom för en idiot. När han kom hem till helgen var han så slutkörd så han knappt orkade tänka, än mindre prata om sina känslor med sin dåvarande sambo.
– Redan då märke jag tecken på ångest. Det spände i bröstet. Varje gång jag hörde min ringsignal började jag svettas.
Stress blev ett enkelt flyktord. För att dämpa stressen började han dricka.
– Jag ville att en öl skulle räcka för att slå ut mig, men det gjorde det inte.
Bergman började ta det smärtstillande läkemedlet Panacod med ölen. Snart drack han sju öl i timmen, hela dagen. På veckosluten gick han till butiken klockan nio och köpte en låda. När den var slut klockan två gick han tillbaka och köpte en till. På en vecka fylldes hela balkongen med paff och tomburkar.
Fick läkemedel genom sjukvården
Trots att han inte kunde sluta insåg Bergman att hans drickande inte var normalt. Han sökte hjälp hos kommunalvården. Där möttes han med lite sympati, tyckte han, och vände sig till den privata vården.
Läkarna frågade om hans ångest och alkoholkonsumtion, och skrev med låg tröskel ut receptmedicin.
– Det var alldeles för enkelt att få starka läkemedel. Efter första gången var det bara att förnya receptet på nätet.
Någon gång, när mötet var på en skolgård, kunde säljarna vara ett par 16-åringar. Efteråt hade jag samvetskval och undrade vad som hänt med de här ungdomarna.
Den här veckan gick polisen ut med att fem unga män som dött i Åbo under april månad misstänks ha överdoserat. Polisen tror att farliga droger eller läkemedel är i omlopp just nu, och att det kan handla om en blandning av narkotika, alkohol och läkemedel.
I gatuhandeln säljs nu lugnande medel som spetsats med fentanyl, enligt A-klinikstiftelsen. Tabletterna, som inte har försäljningstillstånd i Finland, används vid akut panikångest och vissa ångesttillstånd kopplat till depression.
Bergman förespråkar ingen droganvändning, men:
– Använder man droger är rena droger mycket bättre än hel- och halvfabrikat.
Droganvändning inget nytt fenomen
När Bergman väl introducerats till drogvärlden började han känna igen vissa särdrag hos andra, potentiella användare. Om han åkte till Åbo eller Skanssi tyckte han sig se de här människorna överallt.
– Jag tror droganvändningen alltid funnits under ytan i Finland.
Efter ett tag räckte inte ruset från läkemedlen. Datorer är en passion för Bergman, som enkelt hittade fram till darknet och den finländska narkotikasajten Silkkitie. Där letade han med hjälp av kundrecensioner och historik fram de mest pålitliga säljarna för att skaffa opiater.
Ett utbyte kan ske via en så kallad drop-off på ett överenskommet ställe med hjälp av koordinater. Ett paket Oxycontin för lite metamfetamin.
Ibland stämmer köparen träff med säljaren.
– Någon gång, när mötet var på en skolgård, kunde säljarna vara ett par 16-åringar. Efteråt hade jag samvetskval och undrade vad som hänt med de här ungdomarna. Men jag övertalade mig själv om att de bara råkat få tag i mammas värkmedicin.
Ändå förstod Bergman, då 19 år, att något större ligger bakom när en 16-åring säljer droger.

Det perfekta ruset av en cocktail
När Bergman använde Oxycontin blev han dåsig och kunde inte läsa böcker, som han älskade i alla former. Amfetamin, som är en stimulerande drog, gjorde honom alert igen.
Han läste på om droganvändning och slarvade inte. Vad som helst dög inte, och enligt honom var han noggrann med doserna. Han räknade in faktorer som sin toleransnivå och började göra cocktails.
Alkoholen gav ruset. Läkemedlen gjorde honom avslappnad. Amfetaminet gav fokus.
– Det bästa var att komma hem och känna ivern över att få fixa ihop min egen blandning för det perfekta ruset.
Bergman ville bli väck varje gång.
Till sist blev han också argsint. Hans flickvän hade lämnat honom. Han blev manipulativ och började lura folk på pengar, knark och närhet.
– Jag blir äcklad när jag tänker tillbaka på hurdan jag var, säger han och blundar.
Men så länge han gick på jobb och betalade skatter var det lätt att intala sig själv och andra om att inget var fel.
Jag tänkte, jag orkar inte fixa det här själv.
Alkoholen en accepterad drog i samhället
För Bergman blev alkoholen inkörsporten till resten, och han är kritisk till den skarpa linje som dras mellan alkohol och andra droger.
Alkohol är en drog, men i det finska samhället är det mer än accepterat att supa sig full. Från att vi blir myndiga ska varje studentfest, dop och fredagskväll firas med öl, snaps eller skumppa.
Den ena, en festdrog, den andra, straffbar.
”Till slut orkade jag inte fixa det själv”
Alkoholen blev också början på slutet för Bergmans missbruk, när en vän vars pappa är alkoholiserad kom på besök. Vännen såg den kaotiska lägenheten och frågade när Bergman pantat flaskor sist. Två dagar sedan, svarade Bergman.
Då blev vännen förbannad, ”min pappa har druckit i 30 år och inte ens han dricker så här mycket”.
– Jag tänkte inte så mycket på det just då, säger Bergman.
Senare satt Bergman vid sin dator och förberedde en bong. Han drack den sista klunken öl och slog ner burken i bordet.
Slaget ekade i rummet. Bergman tittade omkring sig. Förutom datorbordet fanns där inte många möbler. Gardinerna och sängen hade han sålt, besticken hade han bytt ut. Den tomma lägenheten blev plötsligt symbolisk för hans ensamhet.
Det blev ett uppvaknande. Nu ville han inte längre klara sig själv och vara bättre än alla andra.
– Jag kände mig barnslig, men jag tänkte då att jag vill ha någon som kan hålla mig i handen och hjälpa mig. Jag tänkte, jag orkar inte fixa det här själv.
Bergman flyttade hem till sina föräldrar, som förstående tog emot honom. Han kom i kontakt med en psykolog som han klickade med. Hon blev livsviktig, och ställde de rätta frågorna: I stället för att läxa upp honom om ”hur dåliga droger är”, frågade hon honom hur han mår, och hur han kände när han använde droger.
Sakta började Bergman förlåta sig själv.
Efterlyser bättre undervisning
Idag har Bergman varit drogfri i cirka fyra år. Han har en ny, stöttande flickvän och en tajt grupp på fyra vänner som känner honom utan och innan. Han träffar också en missbrukskoordinator regelbundet.
– Jag skulle inte vilja träffa den jag var då.
Som erfarenhetsexpert besöker Bergman skolor för att berätta sin historia och sprida information. Hans starka åsikt är att anti-drogkampanjer och utbildningar gör fel med sloganer som ”våga säga nej till droger”. Ett hårt nej hjälper inte, menar han.
– Den som vill testa droger kommer ändå göra det. I stället för att bara säga att droger är farliga, borde man lära folk om säker användning.
Bergman fick leva tillräckligt länge för att vakna upp och själv inse att han behöver hjälp.
Hans önskan är att hjälp skulle vara normen för missbrukare, inte straff.

Tack Emil för att du berättade din story!
Lycka till med den jätte viktiga uppgiften att informera ungdomar om droger och drogmissbruk och att det finns en chans att komma ur det, om man tar chansen.