Ann-Christine Snickars 06.12.2023 05:00

Läser Joanna Rubin Drangers ”Ihågkom oss till liv”, kämpar initialt med formatet. Boken väger så mycket att jag inte kan inta min vanliga ställning, raklång på soffan. Orkar inte hålla boken i den positionen.

Sen tänker jag att just det är fantastiskt väl uttänkt. Boken är så tung att man får lov att tänka på hur man hanterar den. Den är en tecknad dokumentärroman om kartläggandet av en släkt där det finns de som försvunnit. ”Försvunnit” är en eufemism för ”blivit mördad”.

Boken handlar om Joanna Rubin Drangers judiska släkt och hennes sökande efter personer, kunskap och namn som försvunnit i pogromernas, Förintelsens, antisemitismens Europa. Den fick Nordiska rådets litteraturpris 2023.

Den beskriver brytande av en tystnad. Det finns dokumentation och källor, historieskrivning, men detta är tystnaden i familjer av efterlevande. Tystnaden har funnits för att skydda, för att avskärma och gå vidare. Men tystnad kommer alltid med ett pris. Det betalas hela tiden i det fördolda.

Allt som berättas angår författaren personligen, direkt eller genom släktband. Och man kan vara involverad också fast kopplingarna osynliggjorda, det finns något oroande som pockar utan att man vet riktigt vad. Joanna Rubin Dranger tar reda på.

Det kan fortfarande finnas undringar kring grafiska romaner för vuxna. Har man ett konservativt eller snobbigt förhållande till text kan man tycka att genren gör det lätt för sig. ”Ihågkom oss till liv” är också lättillgängligt skriven. Det är inte samma som förenklande. Varje sida kan med sina kombinationer gestalta lager och synvinklar som löpande prosa måste jaga efter i lineärt.

Varje sida blir en scen som visar det komplexa, det motstridiga, det överraskande. Och den som vuxit upp med papperstidningar noterar att layoutkonsten, som är en kunskapsform som ofta körs över i vår tid, kommer till heders här.

Stoffet är visuellt sofistikerat doserat. Teckningarna har olika stil, de som berättar är illustrerande, hon själv finns tecknad i stiliserat seriefigurformat som påminner om perspektivet.

Mest drabbande är de avritade fotona av kända eller okända släktingar. Att följa konturen hos var och en, framkalla allas ansikten, det arbetet blir lika viktigt för läsaren som för tecknaren. Bilderna är svartvita, men de lyser.

Den första sekvensen, om en älskad moster som begår självmord, blir upptakten till ett tillbakablickande som går ända tillbaka till förra sekelskiftet då judar från det dåtida ryska tsardömet emigrerade till Sverige. Alla avsnitt tar också upp politiska beslut som påverkat släktingarnas öden. De har ibland grymma inslag, men det frossas inte i sadistiska detaljer. Faktaunderlaget är redovisat i en omfattande källförteckning.

Dokument i fotografiform är sällsynta, därför verkningsfulla. Mormors kort i ett register över judar bosatta i Sverige skapar kalla kårar, i synnerhet som bokens sista sidor tar med dokumentet med hopräkningen av europeiska judar som ska utrotas, summan man kom till i Wannsee 1942. Sverige finns med. Finland är också med i sekvens B som inkluderar ännu inte ockuperade stater, 2 300 personer har man räknat med att eliminera här.

Primo Lewis kända citat är inkluderat som motto: ”Det har hänt och kan hända igen”. Man ska ta det som ett uppfordrande konstaterande, något som håller en vaken.

Paradoxalt nog finns det en glädje i den tunga boken, som glädjen i att träffa en släkting man inte haft nån aning om, glädjen i att utföra ett krävande forskningsprojekt, den lättade glädjen i att formulera en svår historia.

Läsare gläds över att ta del av bokens brokiga persongalleri. Författaren är noga med att beskriva det judiska som varierande, heterogent, som andra samhällsgrupper är varierande och heterogena. Att hålla det i minnet i dag är särskilt viktigt.

Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln