En hjärtligare Mamma Mia
Here we go again. Lily James har huvudrollen, hon är Donna som ung. Pressfoto.
För tio år sedan såg vi filmatiseringen av musikalen ”Mamma Mia”.
Nu har vi sett uppföljaren som har underrubriken ”Here we go again” och kan konstatera: Alla stora namn från då är med, fast i tämligen små roller (den minsta har Meryl Streep). Och att nya filmen är bättre, och sämre. Men bra. Historien är den samma, inget nytt under Greklands sol?
Från tidigare vet vi att Donna (Streep) bor på en grekisk ö med dottern Sophie (Amanda Seyfried). Sophie har tre pappor. Vem som är den biologiska vill ingen veta.
I nutid har Donna gått bort och Sophie rustar upp hotellet och planerar en öppningsfest. Alla nära och kära är inbjudna. Kommer alla, många har ju förhinder? Mest handlar filmen dock om dåtid; om sjuttiotalet.
Donna (Lily James, en ny stjärna) blir student och sjunger ”When I kissed the teacher” (för bland andra Björn Ulveus). Donna åker ut i stora världen.
I Paris träffar hon pappakandidat nummer ett. Tillsammans sjunger (Benny Andersson på piano) och dansar de ”Waterloo”, och går i säng, det är ju den fria sexualitetens glansdagar.
I Grekland seglar hon med kandidat två till ön som blir hennes hem och förälskar sig i pappakandidat nummer tre. Mycket kärlek (och begär) filmen igenom. Mellan varven och i de många tillbakablickarna blir vi presenterade för Donnas munviga väninnor; och de är fortfarande med i svängarna.
ABBA-klassikerna framförs perfekt om än med nya instrument, eller arrangemang. Ett par mindre kända låtar framförs, och till och med bakgrundsmusiken är ABBA. Benny Andersson har övervakat allt ljudarbete.
Om man inte uppskattar ABBA så är det här fel film. En cineast som tål ABBA och som kan ignorera den råddiga dramaturgin må njuta av det visuella.
Upphovsmännen har funderat och planerat; filmen har mycket nytänk i kameraarbetet, bildvinklarna och klippningen.
Dramaturgin går ut på ”låt låtarna berätta”, också i parallella historier. Med en del tomgång som följd, ställvis tråkigt, men glädjen (mycket hjärta, lite smärta) och energin, och Greklands sol ger oss kraft och vi kan njuta hela vägen, må bra och bli lite bättre människor?
Gladare i alla fall. ”Thank you for the music”!
Filmen är skriven och regisserad av Ol Parker (”Hotell Marigold 1 och 2”). Han har känsla för bilden och bildens möjligheter. Ett tecken på bra manus är birollerna; här har vi lokala barägare och passkontrollanter som tar hem de bästa poängen.
Filmen är noga med detaljerna, inte minst i klädvalen, manuset har vassa repliker och smarta, nästan genialiska vitsar. Och publiken småler, skrattar och skrattar med tårar i ögonen.
Sophie är stressad. Med hotellet och med äkta hälften som envisas med att stanna i New York.
Stressen påverkar Amanda Seyfrieds sång, men så på besök kommer mormor (snart gammelmormor) gestaltad av stjärnan Cher. Hon står tillsammans med Andy Garcia för filmens höjdpunkt: en otrolig och imponerande tolkning av ”Fernando”.
Efter det sjunger och dansar alla fritt ur hjärtat: bland andra Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård och deras unga versioner; det här är ungdomarnas film och berättelse.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
”Mamma Mia – Here we go again!” hade premiär för en vecka sedan. På grund av att filmen inte förhandsvisades i Åbo med vettig tidtabell ingår ÅU:s recension först nu.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.