En levande skärgård består av mer än biltrafik
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är förstås bra att Åbo Underrättelser försvarar en levande landsbygd och skärgårdens livskraft.
Tom Simolas ledare, ”Alla kan inte åka buss”, om effekterna av höga bensinpriser på dem som rör sig i skärgården känns ändå som en något utnött litania.
Det är sant att ett liv på landet ser annorlunda ut än ett liv i stan, och persontrafiken är av annan betydelse på landsbygden.
Men i ett land där det, så som ledartexten påpekar, finns mycket glesbygd och stora avstånd, innebär också privatbilismen avsevärd miljöpåverkan.
Inte heller landsbygden är undantagen klimatförändringen, och utgångspunkten kan inte vara att inget i livsstilen ska få förändras.
Oavsett hur livsavgörande det är med bil på landet, är inte alla bilresor ens på landsbygden nödvändiga.
Vinklingen borde snarare vara hur vi kan hitta olika lösningar för hållbarhet som fungerar på olika håll i landet.
Simola berömmer regeringens temporära höjning av avdraget för resor till och från arbetsplatsen som ett litet steg i rätt riktning.
Det är inte helt uppenbart att just den här åtgärden är varken önskvärd eller effektiv – som professor Heikki Hiilamo påpekar i Yle den 30 juni (https://yle.fi/uutiset/3-12510977) har stödet främst gagnat de välavlönade, och effekten är närmast att konsumtionen fortsätter oförändrad men statligt subventionerad.
Han föreslår i stället att Finland tar efter exempel med något som liknar en basinkomst; ett grundläggande stöd som alla får till samma belopp.
Ett sådant stöd skulle hjälpa låginkomsttagare betydligt mer än höginkomsttagare, och därför kunna få önskad effekt: alla klarar av det nödvändiga, som att ha råd med både mat och att ta sig till jobbet, men stödet uppmuntrar inte till mer bränsleförbrukning än så.
Också den slentrianmässiga uppfattningen att bara personbilar kan trygga skärgårdsbors mobilitet är skev.
Som någon som vuxit upp i skärgården, och även senare företrädesvis har rört mig i trakten med buss, har jag större erfarenhet av hur avgörande kollektivtrafiken är än av hur avgörande det är med egen bil.
Egen bil kan betyda frihet för den som har ålder och hälsa för att ta körkort. Barn, de med någon funktionsnedsättning som omöjliggör bilkörning och de som med åldern fått lägga körkortet på hyllan gagnas inte uppenbart av att privatbilismen stöds, framför allt inte när det sker på kollektivtrafikens bekostnad. Alla har inte någon som kan skjutsa dem, men många har nytta av att bussarna fortfarande trafikerar.
Klimatförändringen och miljöns tillstånd kräver kreativt tänkande kring hur hållbarheten ska förverkligas under olika förutsättningar.
Också mångfalden bland invånarna i skärgården är en aspekt som gärna får uppmärksammas när landsbygdens livskraft diskuteras.
Vill vi mana till åtgärder för en levande landsbygd är det därför kanske inte främst privatbilismen som behöver stöd, utan även kollektivtrafik behöver ses som ett självklart element, kanske rentav en rättighet, också på landsbygden.
Bussresor behöver inte ”passa alla”.
Redan om en fjärdedel av alla bilresor gjordes med buss skulle det bidra till mindre utsläpp, minskad trafikbelastning och ett kundunderlag som kunde trygga busstrafiken och alltså bättre mobilitet även för dem som inte har bil.
Be Nordling
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.