Krister Lindberg 10.11.2023 10:00

Varje jul besöker systrarna Susanna (Ria Kataja) och Helena (Elina Knihtilä) sina föräldrar som skaffat ett hus vid en sjö i en by någonstans.

Syskonen åker till ”Mummola”, till mormors hus, ty de har barn, den yngre har en pojke och en flicka, och en man. Den äldre är ensamstående med en son som har körkort och egen bil. Morfar Lasse (Tom Wentzel) är en pensionerad sjöman. Och alkoholist. Mormor Ella (Leena Uotila) bär sitt kors och oroar sig för allt och pratar oavbrutet.

Filmen och komedin ”Mummola” är skriven och regisserad av debutanten Tia Kouvo. Den långa långfilmen är en utvidgning av hennes kortfilm med samma namn. Filmen är rolig. Kammarspelet är underhållande.

Barnen är uttråkade, deras mödrar gräver, som tidsfördriv, fram gammalt groll. Morfar blir allt mer berusad och skiter på golvet innan julmaten smält. Filmen är naturalistisk. Men inte på det sättet. Det som sägs och hur det sägs, eller det som inte sägs, och det som görs höjer sig över realismen.

Filmen är tudelad. Första timmen följer vi julförberedelserna och julfirandet medan käftarna glappar. De många replikerna i den här finska filmen är träffsäkra; samtidigt roliga och realistiska och igenkänningsfaktorn är hög. På pricken återgivna. Fina skådespelare. Man kunde kalla filmen tragikomisk.

Men vi saknar blicken; vi saknar närbilden som är filmberättandets viktigaste verktyg.

Man frågar sig: Är form och innehåll överens? Har regissören missförstått den svenska filmskaparen Roy Anderssons filosofi och estetik? Den som förespråkar den komplexa bilden, också kallat det filmatiska rummet. Som betyder: en vid helbild och en tablå.

Att inte dela upp en filmsekvens eller scen i olika bildstorlekar som styr tittarens uppmärksamhet. Allt i en tagning och i den vida bilden är det fritt fram för åskådaren att söka något av intresse.

I de vida helbilderna i ”Mummola” ser vi inte alltid vem som pratar. Eller hur personerna reagerar, känner etc. Man kan faktiskt blunda och se den här filmen.

Den andra delen, den andra timmen, utspelas dagarna efter jul och vi får se några tablåer: Ena systerns arbetsplats, runt kaffebordet, i vid helbild. Systern och hennes man sitter i en bil i ett garage i helbild och grälar.

Realistiskt och igenkänningsfaktorn är hög men kameran långt ifrån, mikrofonen nära. Mormor och morfar på uppköp i samhället (mormor handlar morfar super). I en tablå får Lasse besök av en forna arbetskamrat; besöket signalerar något och fördjupar karaktärerna.

Filmen har många filosofiska detaljer och berättar med snygga antydningar och undertexter.

Allt serveras via replikerna. Ett hörspel. Men manuset är ovanligt begåvat och skickligt påhittat och nedskrivet. Replikeringen fungerar perfekt, situationerna är trovärdigt realistiska och analyserar familjedynamiken perfekt.

En underhållande film och en komedi som tar livet på allvar. Men eftersom det är film och inte hörspel allena kunde större hänsyn tagits till filmfotot med ljussättning och färgskalor. Var kameran ska stå antydde vi ovan: I det filmatiska rummet är det den komplexa bilden som talar.

Pressbild

Filmtiteln är en existentiell fråga: ”Vem är du, Mamma Mu?” Animationen med fantastiska bilder av Sven Nordqvist (Pettson & Findus) är en fortsättning på ”Mamma Mu hittar hem”.

Samma vänskap en ko och en kråka emellan, lika galna upptåg och äventyr. Ty Mamma Mu vill inte bara stå och glo och idissla. Mamma Mu som kan klättra i träd vill göra en musikal. Sjunga kan hon, dansa kan hon. Men hon är ju en ko, så gör inte en ko säger bästa vännen Kråkan.

Efter diverse äventyr (letandet efter lillebrors försvunna nalle för handlingen framåt) och hisnande kreativitet kommer vännerna överens om att man ska vara den man tycker om att vara.

En kråka får ge julklappar åt en ko, en filmkritiker får vara bästis med sin katt. Mamma Mu-filmerna är charmiga, spännande och riktigt roliga tycker vi med lite av barnasinnet kvar.

Krister Lindberg

Dela artikeln